fredag 29 februari 2008

Nu så!



Ska jag och Morrten strax sätta oss i bilen och köra till Malmö! Jag ska njuta hela helgen. Umgås med min 'gamla' kära vän J som jag inte sett på flera år. Inte klokt! Förr i tiden, när jag bodde i Lund träffades vi nog flera gånger i veckan. Och nu är det alltså dags igen! Jättekul! En hel helg! Först tänkte jag hoppa över, stanna hemma. Mådde inget vidare igår efter läkarbesöket. Det som jag trodde skulle bli som ett avstamp till något nytt. Lämna det som varit bakom och blicka framåt i stället. Så blev det inte. Det drog i stället upp en massa nya känslor och tankar. Men jag sätter mig över det där nu har jag bestämt. Jag ska åka oavsett hur jag mår på insidan. Som J skrev i ett sms ''vi kan älta hela helgen hur shitty livet är. Hoppas hoppas att du kommer'' Bättre kan det inte uttryckas!

Lilla gossen Morrten är fortfarande inte sig lik. Följer mig vart jag än går. Är jag inte hemma säger J att han ligger vid ytterdörren och väntar... det går ju inte! Så han får följa med, och träffa Ranas kullbror som bor dit vi ska. Kan vara nyttigt för Morrten att också få lite miljöombyte. Kanske? Det känns i alla fall bäst så.
Detta är första gången som jag sover borta utan Maja och Jonas, om man bortser från sjukhuset i januari, men det räknar jag inte. Ska j a g få sova länge i morron?? Så skönt! Eller då kanske man inte kan sova? När man får lov. Spelar ingen roll! Måste hinna med en liten tur i Lund också. Bli nostalgisk. Bara titta och tänka tillbaka hur det var. Då. Under studietiden.

torsdag 28 februari 2008

Återbesök!

Idag har vi varit hos den läkare som upptäckte missbildningen på bebisen, återbesök och genomgång. Det var ingen Lillebror, det var en Lillasyster. Och det var inte det där syndromet CHAOS utan vätskefyllda cystor på ena lungan som tryckte mot den andra lungan. Inte cancer. Inte tumörer. Utan cystor. Allt annat var friskt hos bebis. Bara de där förbannade lungorna som inte utvecklades som de skulle. Oförenligt med liv hette det. Varför då? Vem bestämmer sånt? Bara blir det så? Så himla onödigt.
Jobbigt att gå igenom allt igen. Alla känslor jag trodde jag hade gått igenom, kunde hantera, bara vällde ur min kropp igen. Blir irriterad på mig själv. Kan inte riktigt klara detta.
Tänk att det var en dotter till. Majas syster. Lillasyster. Inte bror.

onsdag 27 februari 2008

Undrar om hundar kan sörja?

Jag undrar om hundar kan sörja? Jag tror faktiskt det, eller kanske de känner saknad? Morrten är lite off idag. Går och lägger sig i sin bur. Eller sitter mina fötter. Följer mig vart jag än går. Tog en lång promenad tillsammans med honom idag. Uppe på berget. Han var inte lika frammåt som vanligt. Söker kontakt med mig. Tittar. Möter min blick. Dessutom vill han inte äta... jag tror nog att hundar k a n sörja. Eller sakna. Känna och uppleva att allt inte är som vanligt.
För, det är det ju inte. Det är väldigt väldigt tomt. Jag saknar en buffande boxer som kommer och vill bli kliad, eller tigga mat... eller bara tala om att hon finns! Hennes ljud och snarkningar. Jag saknade trampet i hennes och Morrtens rum i morse så som hon alltid brukade göra när hon hörde att jag är vaken, tala om att hon väntar på frukost. Deras bus på mattan. Det var så ensamt med en hund i koppel på promenaden.
Nu är det så tyst! Det är så tomt.
Hon fattas mig. Hon fattas Morrten också.

tisdag 26 februari 2008

Sorglighet igen!


Har varit hos veterinären nu precis. Ville visa henne Ranas bakben som jag igår upptäckte var fulla av knutor. De måste ha kommit jättesnabbt! Så har det varit tidigare också. På två veckor kom, för några år sedan, en plommonstor tumör upp på bakbenet. Nu denna gången har jag kanske inte just klappat henne på insidan av bakbenen på ett par veckor kanske? I alla fall, veterinären, sa att det var nya tumörer. Nu hade de spridit sig längs lymfbanan och satt sig i flera lymfknutor. I förlängningen skulle bakbenen stasas, bli svullna, svårt att gå, inte kunna bajsa... i samråd med veterinären valde jag att innan något sånt sker, låta Rana få somna in och komma till hundhimlen. Jag upplevde det som skönt för Rana samtidigt som fruktansvärt sorgligt. Jag har märkt att hon sista tiden inte riktigt orkat. Sovit mesta tiden. Inte klarat av att följa med mig och Morrten på längre promenader. Sackat efter.
Nu känns det otroligt tomt! Rana har varit med mig i tio år. Hon har följt mig från Lund till Kiruna, därifrån till Lysekil. Vi har ställt ut, tränat och tävlat. Promenerat åtskilliga mil tillsammans. Hon har länge funnits vid min sida. Varit mig trogen. Jag saknar henne! Det känns på något sätt som att hon är den sista länken till mitt 'gamla' liv. Konstig tanke... men dock. Den finns där.


Jag är förbannat trött rent ut sagt, på att behöva ställas inför och behöva ta ställning, för eller emot. Varför ska jag behöva ta såna här beslut om att låta leva eller inte? Att avbryta graviditet, avsluta hundliv. Beslut. Beslut. Ja? Nej? Konsekvenser. Förluster. Smärta.


Jag önskar mig mest lite lugn och ro just nu! Är det så himla mycket begärt?

Tisdag!



En sån här flarra blev det igår kväll! Får betala för det idag, ajje! Huvudvärk. Men firar man så firar man ju! Vi träffade säljarna och mäklaren igår, skrev på och betalade handpenning! Allt efter konstens alla regler. Så huset är vårt! Känns fantastiskt roligt! Gick sedan till byggnadsnämnden och tittade på det som fanns arkiverat om huset. Vi fick kopior på ritningar från begynnelsen kring 1880, och från 1927 och 1940 då bygglov lämnades för ändringar och renovering. Från början fanns en jättepampig veranda med mycket glas och krumelurer. Det blir inte riktigt så klumelurigt nu men mycket fler fönster och ljus kommer vi att sätta in. Byta panel från plast/plåtfasad till träfasad. Först liggande panel en bit och så ståendes övre delen av huset. Vitt. Jag har en bror som är arkitekt som lovat att skissa på förslag, och goda vänner som har ett gammalt omsorgsfullt renoverat hus som gärna delar med sig av sin kunskap. Ger goda råd och idéer! Utsidan är mycket svårare att planera för för mig än insidan! Tydligen behövs det bygglov för att ändra fasad, fönster och tak! Så det ska också ansökas om.

Jag har redan huvudet fullt av idéer. Köket är redan klart... och som Rimna sa det blir vitt. Släta vita luckor. Med ekinslag i golv och bänkskivor och någon grå nyans av skiffer i kakel. Precis som jag har det i köket idag. Här hemma.


Ska åka till veterinären nu, med boxertiken. Jag upptäckte flera knutor, tumörer? på insidan av hennes bakben. Usch. Jag vill inte! Men lika bra att få veta. Hon ska inte behöva lida. Och hon har sin tumördiagnos sedan tidigare. Kanske operationen av korsbandet i januari har triggat igång nya tumörer? Jag ska sluta spekulera. Jag får snart reda på vad det är.

söndag 24 februari 2008

Yes!!!!



Vi fick huset!!! Positivt besked idag av mäklaren. Känns jätteroligt!
J sa förut, tänk om man kunde knäppa med fingrarna så är renoveringen klar!! Önskedröm. Fast jag ser fram emot allt detta. Stort projekt. Skönt lägga tankar och energi (pengar!) på något nytt! Det är nog-ältat i mitt liv nu! I morgon skriver vi på det första. Inklusive handpeng... Sen ska jag gå till byggnadsnämnden i kommunen och se om de har några ritningar kvar sedan huset byggdes i slutet av 1800-talet. Skulle vara så kul! Vi får tillträde till huset den 1/5. I framtiden anar jag och hoppas att denna bloggen kommer att ta en vändning från en massa dysterhet till en glad renoveringsblogg. Skönt! Som sagt slut-ältat!

Idag har vi varit på Nordens Ark gått en runda i duggregnet och blåsten. Mysigt ändå. Maja fick dock 'trasiga ben' så hon 'kunde' inte gå själv utan ville helst åka vagn runt. LatMaja är hennes nya namn! Efter promenaden blev det gulasch-soppa i restaurangen. Gott! Värmande.
Inte så långrandig idag...

lördag 23 februari 2008

Jösses, redan lördag!

(att få skriva på eller inte, det är dessa dagars stora fråga!!)

Det blåser en del fortfarande. Igår stod vattnet högt. Vi tittade till en väns båt som fortfarande ligger i. Vi såg inte bryggan! Vattnet gick långt över bryggan. Makalöst! Havet kräver respekt!

I torsdags var jag på jobbet en sväng på fömiddagen. Det var jobbigt. Jag hade hjärtklappning. Fikade, pratade, kollade mejl. Blev glad över kollegornas omtanke. Sen åkte jag till Torp. Shoppade lite kläder till mig och Maja. Hittade en svart vårkappa till mig. Det vara en villha-sak. Roligt. Men det högg till när jag gick förbi mammakläderna, det borde varit i den avdelningen jag skulle ha kollat efter något nytt... Jaja. Jag måste försöka att acceptera. Måste det! Måste det! Måste!
I nästa vecka ska vi träffa den läkare som upptäckte missbildningen. Jag ser faktiskt fram emot det. Tror det blir som någon sorts avstamp mot något nytt, bättre. Jag hoppas det.
Hemma är det full fart. Trappan som stått som ett dåligt samvete i ett drygt år är skrapad och snart färdigslipad. Det golv som ska läggas i hallen uppe är snart lagt. Ett fönster i andra hallen sattes också in igår. Oj vad ljust och fint det blev! Det fönstret har nog stått i källaren över ett år. Varför all denna tokstress? Jo, vi ska nämligen sälja huset. Och det andra också. Allt måste bli klart. Visst är det märkligt att man aldrig riktigt blir klar? Att man sparar något som ska göras "sen" och "sen" kommer inte förrän man måste. Jag är sån med allt. Sparar tills jag bara måste göra. Min studietid var och är likadan. Jag ska exempelvis tenta i akutsjukvård nästa fredag och jag har inte börjat läsa in ordentligt ännu! Hopplös.
Att huset äntligen är på väg att bli färdigt beror på att vi med 99% säkerhet kommer att få köpa det där huset vi kollat på. Vi får slutligt besked i helgen eller senast på måndag. Det är ett dödsbo och tre ägare. Två av dem är överens medans den tredje vill vänta och se om de kan få ut mer för huset! Skulle vi inte få det huset, säljer vi våra ändå och flyttar in till ett hus vi kan hyra så länge. Min brors hus.
Det bud vi lagt är ett överpris, men dock mycket lägre än utgångspriset. Huset är i rätt dåligt skick. Har varit till salu ett drygt halvår. Men det har potential. Ligger fint. Jag kommer att se Lillebrors minneslund hemifrån. Det känns bra. Allt måste ändras. Taket, ny panel, alla fönster, bergvärme... ändra om inne! Dessutom fixa till det gästhus som finns på tomten och som vi ska bo i medans huset renoveras.
Måste nämna lite om mäklaryrket. Mäklare är lite fräcka tycker jag. De sitter ju i och för sig på två stolar. Jobbar för säljaren, och köparen. Eller egentligen tre stolar! De har ju provision så de spelar ut säljare och köpare mot varandra för att öka sin vinst. Självklart. Men irriterande. Vi la vårt bud för snart två månader sedan. Varje gång vi frågat om det blir affär, hur läget är och så vidare så har vi fått till svar att ha is i magen. Ert bud ligger kvar, så fort jag hör något ringer jag till er och informerar. Med detta har vi nöjt oss och väntat. Tills jag kom på att självklart säger hon samma sak till säljarna. Ha is i magen, ni har budet från de eventuella köparna men de väntar och har inte bråttom. Vänta ni ut våren och se om det kommer någon turist som vill köpa! Med den klarsyntheten blev denna Ulrikan irriterad och bad sambon (fegt, men han är bättre på sånt...) att ringa mäklaren och säga att vi hoppar av, har två andra hus på g, och kan inte hålla på och vänta och vänta! Jo jäklar, det tog skruv! En timma senare ringer mäklaren upp igen och säger att det verkar positivt. Dagen efter ringer hon igen och säger att två av tre vill sälja, och nu väntar vi alltså på slutligt besked. Så i nästa vecka kanske vi har betalt handpenning! Huvva!!
Men samtidigt väldigt roligt! Hjärnan går på högvarv. Jag kollar tapeter, kök, golv... Mmm!!
Tänkte ju att skriva lite om oväntat stöd från oväntat håll, det får bli ikväll. Nu har jag en sambo och en dotter som steppar är du inte klaaar snaaart. Lördagsgodis och latexfog är det som står på uppdragslistan, och då kan jag ju inte sitta här som en bromskloss!! Jag ska nog köpa köpa en Harry boy - känns som att det kan behövas =) blir nog en triss också...

Har kommit på att jag har mycket lättare att uttrycka mig i skrift än i tal...

onsdag 20 februari 2008

Så var det onsdag..

...och skola på förmiddagen. Träffade vår uppsatshandledare och det vi hittills kommit fram till verkade vara bra. Skönt. Ligger i fas. Ingen superstress. Lunch i skolan med urmysig klasskompis. Skönt att prata om allt möjligt. Sedan körde jag sakta hem och lyssnade på min cd-bok. Avkopplande!

Har kommit till nya insikter idag. Det var väldigt vad klok jag blivit sista månaderna! Inget jag vill skriva om egentligen. Jag har det i mitt huvud. En del delat med mina bröder. Fin feedback. Det handlar om relationer. I familjer. Hur man beter sig och hur man inte beter sig. Konsekvenser av sitt handlande. För länge sedan och nu. Det handlar också om ork energi och om jag har viljan att förändra det som är. Till vilken nytta och för vems nytta? Jag känner att min tid och energi i dagsläget endast räcker för mig själv. Jag är väldigt fokuserad bara på mig. En ny upplevelse. Hur jag mår. Vad jag vill! Och jag lägger min tid och engagemang på min älskade familj. Det räcker.

Annars har dagen gått i vanliga rutiner. Långpromenad med Morrten. Gick en långrunda med en världens mardrömsbacke. Nära-döden-upplevelse på toppen. Usch!! Men nyttigt! Maja varit på dagis, hon var ute och gungade med bästa kompisen T när jag kom och hämtade. Maja ville ha sina Pippi-tömmar (stövlar) på sig hem, det fick hon. Såklart!

Imorgon efter dagis ska jag åka upp och fika på jobbet. Lägga schema för nästa period. April ut. Känns sådär. Tar energi. Jag behöver få en dos med det. Hur hämtar man kraft och ork? Mina promenader ger en del. Men inte så det räcker märker jag. Det måste jag ta reda på!

Nåt annat? Jo, förresten, jag har jäkligt ont i halsen idag... =)

Kom på ett ämne jag måste skriva lite om imorgon? Jag har kommit på att ordspråket: "I nöden prövas vännen" har visat mig sitt rätt jag. Sista månaderna har det kommit stöttning och vänlighet från de mest oväntade håll. Det är fantastiskt vilka vänner jag har runt omkring mig. En del som jag inte visste om...

tisdag 19 februari 2008

Tisdag...


Idag har jag varit på jobbet! Hälsat på lite. Pratat med min chef. Jag kunde få förlängt en månad till, till att börja med. Mest troligt blir det ännu längre sedan om jag vill. Jag vet inte, jag vill tänka. Men det kändes skönt att få höra att hon ville ha mig fortsatt på det vikariatet. Jag saknar vårdcentralsjobbet, men börjar jag där igen, ja då måste jag pendla. Och det får Maja betala i mer dagistid. Det är en nackdel.

Jag träffade en kollega också på jobbet idag, som berättade att hon varit med om precis samma sak som jag, för 20 år sedan. Det barnet hade haft en missbildning i huvudet. Också utan överlevnadschans. Det kändes skönt att hon berättade. Delade med sig. Trots att det var så länge sedan, så visste hon precis exakt hur det kändes för mig. Hur jag mådde. Det var någon form av samstämmighet. Häftig upplevelse. Jag är tacksam över att hon berättade.

Efter det blev det en härlig promenad i vårvädret, uppe i mina berg. Med Morrten. Vi är som ler och långhalm (heter det så??) Rana jättesur över att få stanna hemma, men hon är för stel, och har för ont. Det går bara inte. För hennes skull.

Klockan två hade Maja tid hos barndoktorn. När jag kom till dagis för att hämta möttes jag av en liten prinsessa utklädd i lång röd klänning, diadem och schal... Man smälter! I alla fall, i höstas skrevs en remiss för utredning av en barnläkare, av en vc-doktor. Jag begärde det eftersom så många olika läkare talat om att hon kanske har astma. Idag fick vi utskrivet inhalationer som vi ska pröva. Skönt att ha något som förhoppningsvis hjälper om andningen blir påverkad igen.

Appropå bilden... har varit hysteriskt chokladsugen idag! Men har varit ståndaktig, så ikväll gjorde jag mig en skål med morötter och paprika i stället. Jösses så präktigt tråkigt!!!!

måndag 18 februari 2008

Måndag igen!

Aaaatsschooo!

Prosit!!

Idag ska jag inte vara så djup. Bara en helgrapport. Som mest gått i snorets tecken. Febern försvann på fredagsnatten. Men lördagen var det en fröken gnäll här hemma. Lika bra att vara inne en dag feberfri. Jag tycker det är så mysigt att gå på stan på lördagsförmiddagar så jag smet hemifrån en stund. PappaJ var hemma med fröken gnäll. Jag köpte lördagsgodis åt henne och pappa och även något åt mig. Fast inte godis till mig. Inte något ätbart alls. Utan en betongskål. Är man riktigt klok? Men en fyrkantig, kanske inte skål egentligen, utan med en burk. Med trälock. Av Tove Adman. En designer från Gotland. Det har öppnat en ny affär i vår stad, som har många roliga saker. Bland annat av henne. I vilket fall, jag är jätteglad över min betongburk! Mitt "lördagsgodis"!

Melodifestival på kvällen. Jag tyckte att Rongedal var helt suveräna. Annars så tja, livet går väl inte under av att Carola måste till sista chansen? Eller? Vem orkar bry sig... Hon får väl vara himla glad och tacksam över och se det som ett stort previlegie att få se den vackra staden Kiruna ;)
Igår var vi med vänner i Fjällaskogen och grillade korv med barnen. Medan papporna och barnen gjorde upp eld (hmm genus??) så gick vi tre andra en snabb prommis. Skönt. Blev varm för det var väldigt blåsigt och kyligt igår. Maja tycker väl egentligen inte att korven är så himla god, men elden är häftig. Och att bara vara där och leka är väldigt kul! Äta kan hon göra... nån annan gång.
Idag är det måndag. Dagis är stängt. Studiedag. Vi är hemma. PappaJ jobbar. Maja kollar på Nalle Puh på tv:n och jag sitter här en stund.
Kvällens Majakommentar: "jag vill ha glass, får jag det? Nja säger jag, det är ju dags för lite kvällsmat egentligen. Nejnejnej, jag är mätt och äta sånt kvällsmat, bara glass får plats i magen. Känn här mamma, pekandes på magen!
Unge!! =)

torsdag 14 februari 2008

Förkylt...

...var det här! Maja pendlar mellan 38.8-39.5 i temp. Hostar. Och snorar. Vill inte äta. Inte dricka. Men gäller det glass, går det bra. Hon kommer med sitt lilla ansikte och säger "mamma, snooor". Det är bara att torka. Och trösta. Och muta. Läsa böcker. Och avleda det korta tålamodet. Men, det var ju faktiskt några månader sedan sist. Då var det krupp.
Hade pappaJ hemma också efter lunch, så jag kunde smita iväg på en lång skön promenad med Morrten idag igen. Vilket ljuvligt väder! Våren finns i luften. Vi gick uppe i bergen, sedan längs en stig i skogen, fåglarna kvittrade faktiskt. Förbi en damm. Ut mot havet. Sedan stora vägen hem igen. Tittade på bygget av någons nya sommarstuga. Oj vad jag älskar Bohuslän. Det finns verkligen allt här! Jag hittade gula krokus som blommar i rabatten hemma. I en av alla trädgårdar vi gick förbi idag var hela gräsmattan täckt med blommande snödroppar.
Såna här dagar är som balsam för själen.
I brevlådan fanns en glad överraskning. Ett paket. Till Maja och mig. Med en fin bok om leenden. Glädje. Tänkvärda små texter, och fina teckningar i. Till detta ett så himla fint egengjort kort. Till bara oss! Vilka vänner man har! Blev rörd!
Fick, av en annan vän, ett väldigt fint skrivet mejl igår kväll med uppskattande ord. Tack.
Dessutom har jag fått en vacker bukett med blommor av pappaJ idag. Djupt röda rosor, lite blått, lite vitt och lite grönt i. Den var fin. Han är fin.
Jag är verkligen riktigt riktigt lyckligt lottad!
Trots allt!

Valentin's day...


tisdag 12 februari 2008

Flummigt?


Idag har jag kommit till ny insikt i en del av livet. Som att det är väldigt enkelt att direkt säga Nej! Utan en tanke, utan att ge en förklaring. Nej. Punkt. Slut. Att låta bli att säga vad man egentligen vill och tänker inom sig. Sitta i 'sin fåtölj' men egentligen vilja något helt annat, som att sitta tätt tätt med någon annan? Men att inte våga fråga. Då säger man hellre nej från början. Så slipper man att bli besviken, eller riskera att få ett nej tillbaka, eller visa sina känslor. Blottas. Det är också väldigt lätt att säga ja. För att bara hålla med. Slippa ta ställning emot. Slippa hitta argument för sin egentliga åsikt. Eller så säger man, kanske, vad tycker du? Himla lätt att vända kappan efter vinden. Eller är det egentligen så himla enkelt och lätt att göra så? Nej, ja eller kanske? Vara andra till lags i stället för att fråga sig själv, vad vill jag? Knappast.
Jag har fått insikt om att våga ta för sig. Stå emot nej, ja och kanske. Känna efter vad som är rätt för mig och sedan gå på det. Det låter enkelt. Det är det nog inte. Men jag ska pröva, har redan börjat. Orkar inte ta ställning för eller emot. Vill inte vara budbärare.
Dessutom har jag kommit till insikt i att det är bra att gråta. Vad som händer annars är att tårarna fryser fast på insidan. Om man aldrig släpper fram dem och åren går och går, tårarna på insidan sitter till slut så tätt tätt... då blir man bitter. Det vill jag INTE bli.
Att älta är inte heller nyttigt. Det ska jag försöka att sluta med. Att älta en massa varför. Varför gjorde jag si? och varför gjorde jag så? Jag har fått veta idag att alla dessa varför? är lika med skuldkänslor. Och jag har ingen skuld att betala.
Så. Slutflummat. För idag i alla fall.
Annars har dagen flutit på i mina nya rutiner. Frukost. Skoljobb så länge koncentrationen håller. Långpromenad i bergen. Själen läker i råa kalla vinden och dimman där uppe. Tillsammans med Morrten. Träffade ett äldre par som var ute med sin terrier. Hundarna fick leka. Jag kände glädje. Pratade en liten stund.
När jag kom hem pratade jag med min gamla goa vän J som bor i Malmö. Det var länge sedan vi sågs. Alldeles på tok för många år sedan. Vi bestämde att ses en helg framöver. Det ska bli väldigt väldigt roligt! I övrigt samtal på sjukhuset som märks ovan. Insikter. Därefter fika på stan med Maja och Jonas. ICA och så hem.
Nu har Jonas tvättat "min" bil, och även rengjort på insidan. Dammsugit. Nu kommer han in och frågar vad om jag vet vad inredningen i bilen kallas? Ingen aning svarar jag. PedantJonas tittar på mig och säger: Den kallas teddy-inredning. Panelen var visst alldeles luddig...
Oj. Jag har visst slarvat =)

söndag 10 februari 2008

Söndag kväll


lite off. Och lite ledsen ikväll.

Det har varit en händelserik helg, i alla fall med mina mått mätt sista tiden. Samtal på sjukhuset på fredagen. Därefter besked om att gossen nu är spridd och finns på nära håll. Bita ihop och sedan kalas på fredagskvällen. Dop för liten sötnos på lördag.
Efteråt via min bror och hämta hans yngste son, fast ändå en stor kille på 11 år (Maja impad "A är min kompis") som skulle vara hos oss över natten. Jag har lärt mig många nya ord som "typ" i varje mening, "dissad" (=spolad), "asmobbad" (=om nåt som är jättfult), "fjolligt" (=nåt man skäms för tror jag)... Känner mig helt plötsligt som en rätt så gammal faster! Fattar ingenting! Idag har Maja och jag kört tillbaka kusin A hem igen. Han sa att detta var den roligaste helgen hittills 2008!! Det var väl ett gott betyg?? Även om året ganska precis har börjat...

Dopet var vackert. Trevligt efteråt. Även om det stundtals var rätt jobbigt, så övermästrades de känslorna av att få träffa den alldeles nydöpta pojkens föräldrar. De är otroligt varma och jag tycker om dem. Väldigt mycket. Jag har saknat dem men faktiskt tänkt på dem så gott som varje dag när jag ser på mitt fina halsband jag fick i höstas av dem. Ett halsband med en silverbricka som det står Maja på. Jag bär det. Alltid. Jag funderar på att köpa en bricka till att hänga på, en för lillebror.
Skulle behöva en dos energi och nåt att göra, med händerna. Prestera något som kräver min koncentration. Tankarna får inte tillåtas ta överhand. Orkar inte det.

fredag 8 februari 2008

Nu...


...finns gossen i minneslunden. Jag ska gå dit. Ofta.

Fredag!!


Min dator håller på att få värmeslag! Den larmar och säger att cpu-temperaturen är för hög. Det stämmer säkert. Känner jag på undersidan bränner jag mig nästan. Säkerligen borde jag inte sitta här och ha den igång. Hittade en tumstock som jag la mellan datorn och bordet. Luft! Nu larmar det inte längre! En bra kvinna reder sig själv var det nån som sa. Nåja. Så är det väl inte riktigt, hjälp är bra att få ibland. Eller hjälp förresten? Snarare Avlastning. Avledning. Sällskap. Något att göra. Tillsammans med andra. Är det hjälp? Ja kanske. Var på trevlig lunch igår med fina vänner och liten "buse". Tack för sällskapet!

Fick också en trevlig förfrågan häromdagen. Om vi ville åka till Stockholm en weekend, bo på hotell, shoppa, göra nåt kul, äta gott, dricka gott, umgås med min bror och hans familj. Mycket trevligt. Så i mars blir det av. Känns bra att ha något att se fram emot!

Jag träffade en fantastisk läkare igår. Så skönt att träffa någon som förstår.

Idag blir det kalas på eftermiddagen. Mormor fyller år. Maja vill ha klänning på sig var det sista jag hörde innan hon sprang in till kompisarna på dagis. Ropade snabbt att "det får du sötnos". Hann se en glimt av ett lyckligt leende! Underbara unge!

torsdag 7 februari 2008

Sol och kis med ögonen


Idag känns det som vår i luften. På tok för tidigt. Men samtidigt, väldigt skönt! Och efterlängtat! Ofantligt trött på allt regnandet sista halvåret... Kunde inte låta bli denna underbara bild, snart snart är vi där!

Igår var det skola och prat och genomgång av uppsatsen. Träffade mina två skolkamrater och även läraren, fick lite idéer på hur vi ska gå vidare. Kände faktiskt glädje och förväntan innan jag åkte hemifrån. Skönt att göra något "vettigt" eller kanske snarare att sätta fokus på något annat? Men den dagen tog slut på all min energi, jag var helt slut på kvällen. Fick värsta klumpen i magen för att jag måste hitta artiklar kring vårt ämne. Känner att jag är otroligt lättstressad. Märklig och ovanlig känsla. Är inte mig själv ännu känner jag.

Nu ska jag ta mig ut i solen, fick rådet i måndags hos kuratorn.

"Ut i friska luften, ut i ljuset, varje dag".

Det rådet ska jag fortsätta att följa nu!

måndag 4 februari 2008

Måndag igen...


Idag är det tre veckor sedan ultraljudet som ändrade vårt liv. Idag har jag träffat en klok person på vårdcentralen, varit och pratat av mig och ältat en stund om det som hänt. Kändes skönt efteråt men jag blev totalt slut i skallen! Ska få träffa henne igen några gånger.

Hon sa att den känslan man upplever i såna här sammanhang, är så tvärt emot det kvinnliga könets uppgift, vi ska vårda, bära, bota, trösta, mota bort ondska och elände, rädda liv. Därför är det nästan omöjligt att inte känna skuld även om det för vår del var oundvikligt beslut. Hjärnan säger ja men hjärtat nejnej, och den känslan får man nog leva med! Men en tröst i allt detta kan vara tanken på en kollekiv gemenskap med alla kvinnor i hela världen som gått igenom samma sak. Det var rätt så tänkvärt! Lite flummigt men tänkvärt.

Inte nog med mitt elände, nu kommer en massa annat tjafs i dagern, som jag blir involverad i. Ska ta ställning för- eller emot. Men. Jag orkar inte bry mig. Jag vill helt enkelt inte ta någon ställning alls! Energin i min kropp räcker precis och knappt till för min egen lilla familj. Behöver acceptans för det! För en gångs skull har jag bestämt mig för att bara bry mig om mitt eget välbefinnande. Ett tag. Vad som händer sen får vi se.

Annars så har helgen varit bra. Lite småshopping och lördagsgodisinköp på lördagsförmiddagen, hittade en väldigt mysig nyöppnad inredningsaffär på torget. Skoj att shoppa sig glad för en stund! Sedan middag och vin hos goda vänner på lördag kväll, gott och trevligt! Mycket prat på hus... är så sugen på att flytta in till stan! Men det finns ju inga hus till salu...
Sedan slappardag på söndag. Förutom två timmar då M och jag var på 3-årskalas hos dagiskompis till M. Ungarna hade jättekul, ballonger, tårta och godis! Och vi föräldrar blev också bjudna på mat och tårta. Lyx!

Hoppas på att få sova i natt!