onsdag 26 september 2012

Axels traktor med last! Goaste ungen!

måndag 17 september 2012

Detta är Anna i ett nötskal 'nehe det var inte jag, det var Axel' om allt bus hon hittar på.
Nu har hon i alla fall slutat att skylla på Morrten, hon inser kanske den uppenbara omöjligheten i att det är en hund som klippt sönder Majas pysselböcker ;)

fredag 14 september 2012

Anna ska på kalas ikväll :)

Strul!



Jag har hoppat av ambulansutbildningen i Karlstad. De kunde inte garantera - även om de 'trodde' - att jag kunde få göra min praktik på hemmaplan. Praktiken är om ett år, nästa höst och det vore ju trist om det då visade sig att jag är tvungen att göra praktik på bortaplan. Tio veckors heltid i Säffle, hur kul är det på en skala? Det går inte. Därför behöll jag min Boråsplats, och har gjort studieuppehåll på den. Det kanske kan funka med heltidsstudier där nästa höst?
Och nu då, nu sitter jag med halvtråkig farmakologi i stället på högskolan väst. Förskrivningskursen som tillhör distriktssköterskeutbildningen. Sen ska jag bara tenta av någon annan kurs, vilken som helst, så har jag min specialistutbildning klar.



Även om jag inte tror att jag kommer att hamna på en vårdcentral... Det är nog mer känslan att fullfölja något jag påbörjat som är min tillfredsställelse. Och visst, jag erkänner, det är kul att plugga igen! Jättekul faktiskt!



Att det är höst känns både i luften och på hemmaplan. Idag är det storm och regnrusk. Men det är också rutiner och tider att passa varje dag. Dagis och skola. Det är barngympa för Maja och Anna. Jag har blivit barngympaledare för Annagruppen, jätteskoj. Det är simskola för tjejerna och det är fotboll för Maja. Snart börjar Mulle/strövarna. Efter skola är det lek med kompisar vissa dagar. Maja har läsläxa varje dag. Det är barnkör och skola och dagis, hämta lämna, skjutsa. Men samtidigt är det så det ska vara. Jag trivs. Barnen har aktiviteter, de har kompisar, de tycker om att röra sig och de trivs också. Det gäller att dra i bromsen bara så det inte blir för mycket och stress för barnen. Nästa år är det Axels tur att börja med någon aktivitet...


Jobbmässigt då. Jo jag sitter på kontoret, i första hand. För att hålla mig ajour som sjuksköterska jobbar jag i hemsjukvården och i ambulansen på timbas. Jag vill inte ha en sån sommar som jag hade i somras. Att jobba heltid dygn är inte kompatibelt med ett smidigt familjeliv. Det går bort några år, jag förstår att det bara är jag som har små barn vid de stationer jag jobbat på. Singlar, eller personer med utflugna barn, är mina kollegor. Några kvällar i hemsjukvården kan ju funka fint, även om det inte på några sätt kan jämföra sig med adrenalinkicken i ambulansen. Men, jag kan inte få allt. I alla fall inte samtidigt som en klok god vän en gång sa...

måndag 3 september 2012

Höst!

Så vart det lite kyligare i luften, högre luft på något vis. Även om solen visar sig så känns det tydligt att det är en ny årstid vi möter. Och inte mig emot. Sommaren som var hann jag inte med. Eller kom den ens? Juni juli och halva augusti var ett enda stort stressmoment för mig. Mina jobbdygn som innebar väldigt mycket körningar, allt var och är fortfarande, nytt som sjuksköterska i ambulansen. Jag ställdes inför väldigt många nya case. Nyttigt eftersom jag inför varje fall satt i bilen och läste på inför det lilla vi fått till oss från SOS. Ingen dag var den andra lik. Jag har åkt båt till öar för att hämta patienter. Jag har åkt fyrhjulingskärra med läkemedelsväskan, deff och andningsväska. Jag har burit bår i oländig terräng och i många trånga trappor. Jag har stabiliserat patienter, frakturer och luxar. Jag har kört apfulla tonårstjejer som haft rå-ångest för vad föräldrarna ska säga. Jag har ringt efter helikoptern. Satt en himla massa nålar, sprutat en massa läkemedel. Och jag har kört ambulans när jag varit så trött att jag suttit och gett mig själv örfilar (på väg hem utan patient i bilen) för att hålla mig vaken. Jag har kramat sjuka ungar och deras föräldrar, och jag har hållit i många händer. Fått veta flera hemlisar. Och jag har varit med om en del tragik och elände också. Sammantaget ett helt fantastiskt jobb. Mycket skit men också många fina stunder när det känns riktigt gott i magen. Många av dem jag jobbat med har varit toppen, men det finns alltid såna som gärna trycker till. Är man då vikarie OCH tjej, ja då ligger man risigt till hos en del gamla uvar som ska testa mig. Och det gör de genom att testa fysiken. Så shit vad jag har burit bår på ren och skär vilja bara för att minsann visa att jag är stark trots att jag inte är en man ;-) Det har funkat, då kommer inga fler dumma kommentarer. Så enkla män är.. Ibland är det tur att jag är fruktansvärt envis och har ett jävla humör.

Dygntjänstgöring är svårt att kombinera med små barn. Det är väl därför jag är ensam småbarnsförälder i de stationer som jag arbetat på, eller så är det män som har barn och då är det deras barns mamma som är hemma med sjuka barn. Och det är därför jag möts av stort oförstånd när jag måste vabba. För ungarna blir ju sjuka oavsett om jag ska jobba dygn eller inte. Det är också en stress. Självklart förstår jag att jag ställer till det för verksamheten, det är inte helt enkelt att få fram vikarier när vikariens barn är sjuk... men för mig kommer alltid barnen först. Det finns en helt annan tolerans och förståelse för vab inom NU-sjukvård och kommun.

Så sammantaget trivs jag som fisken i vattnet med själva jobbet. Det är en del runt omkring som är  rätt så tröttsamt. Jag kom ju in på ambulanssjuksköterske utbildningen i Borås och Karlstad, jag valde Karlstad. Men ska jag satsa? Eller inte? Jag har även kommit in på förskrivningskursen på högskolan väst. Skulle vara kul att bli klar med min distriktssköterskeutbildning också. Den har ju hängt med två saknade kurser... vore ju dumt att inte göra klart.

Mmm får se hur jag gör :-)