Jag har hoppat av ambulansutbildningen i Karlstad. De kunde inte garantera - även om de 'trodde' - att jag kunde få göra min praktik på hemmaplan. Praktiken är om ett år, nästa höst och det vore ju trist om det då visade sig att jag är tvungen att göra praktik på bortaplan. Tio veckors heltid i Säffle, hur kul är det på en skala? Det går inte. Därför behöll jag min Boråsplats, och har gjort studieuppehåll på den. Det kanske kan funka med heltidsstudier där nästa höst?
Och nu då, nu sitter jag med halvtråkig farmakologi i stället på högskolan väst. Förskrivningskursen som tillhör distriktssköterskeutbildningen. Sen ska jag bara tenta av någon annan kurs, vilken som helst, så har jag min specialistutbildning klar.
Även om jag inte tror att jag kommer att hamna på en vårdcentral... Det är nog mer känslan att fullfölja något jag påbörjat som är min tillfredsställelse. Och visst, jag erkänner, det är kul att plugga igen! Jättekul faktiskt!
Att det är höst känns både i luften och på hemmaplan. Idag är det storm och regnrusk. Men det är också rutiner och tider att passa varje dag. Dagis och skola. Det är barngympa för Maja och Anna. Jag har blivit barngympaledare för Annagruppen, jätteskoj. Det är simskola för tjejerna och det är fotboll för Maja. Snart börjar Mulle/strövarna. Efter skola är det lek med kompisar vissa dagar. Maja har läsläxa varje dag. Det är barnkör och skola och dagis, hämta lämna, skjutsa. Men samtidigt är det så det ska vara. Jag trivs. Barnen har aktiviteter, de har kompisar, de tycker om att röra sig och de trivs också. Det gäller att dra i bromsen bara så det inte blir för mycket och stress för barnen. Nästa år är det Axels tur att börja med någon aktivitet...
Jobbmässigt då. Jo jag sitter på kontoret, i första hand. För att hålla mig ajour som sjuksköterska jobbar jag i hemsjukvården och i ambulansen på timbas. Jag vill inte ha en sån sommar som jag hade i somras. Att jobba heltid dygn är inte kompatibelt med ett smidigt familjeliv. Det går bort några år, jag förstår att det bara är jag som har små barn vid de stationer jag jobbat på. Singlar, eller personer med utflugna barn, är mina kollegor. Några kvällar i hemsjukvården kan ju funka fint, även om det inte på några sätt kan jämföra sig med adrenalinkicken i ambulansen. Men, jag kan inte få allt. I alla fall inte samtidigt som en klok god vän en gång sa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar