måndag 3 september 2012

Höst!

Så vart det lite kyligare i luften, högre luft på något vis. Även om solen visar sig så känns det tydligt att det är en ny årstid vi möter. Och inte mig emot. Sommaren som var hann jag inte med. Eller kom den ens? Juni juli och halva augusti var ett enda stort stressmoment för mig. Mina jobbdygn som innebar väldigt mycket körningar, allt var och är fortfarande, nytt som sjuksköterska i ambulansen. Jag ställdes inför väldigt många nya case. Nyttigt eftersom jag inför varje fall satt i bilen och läste på inför det lilla vi fått till oss från SOS. Ingen dag var den andra lik. Jag har åkt båt till öar för att hämta patienter. Jag har åkt fyrhjulingskärra med läkemedelsväskan, deff och andningsväska. Jag har burit bår i oländig terräng och i många trånga trappor. Jag har stabiliserat patienter, frakturer och luxar. Jag har kört apfulla tonårstjejer som haft rå-ångest för vad föräldrarna ska säga. Jag har ringt efter helikoptern. Satt en himla massa nålar, sprutat en massa läkemedel. Och jag har kört ambulans när jag varit så trött att jag suttit och gett mig själv örfilar (på väg hem utan patient i bilen) för att hålla mig vaken. Jag har kramat sjuka ungar och deras föräldrar, och jag har hållit i många händer. Fått veta flera hemlisar. Och jag har varit med om en del tragik och elände också. Sammantaget ett helt fantastiskt jobb. Mycket skit men också många fina stunder när det känns riktigt gott i magen. Många av dem jag jobbat med har varit toppen, men det finns alltid såna som gärna trycker till. Är man då vikarie OCH tjej, ja då ligger man risigt till hos en del gamla uvar som ska testa mig. Och det gör de genom att testa fysiken. Så shit vad jag har burit bår på ren och skär vilja bara för att minsann visa att jag är stark trots att jag inte är en man ;-) Det har funkat, då kommer inga fler dumma kommentarer. Så enkla män är.. Ibland är det tur att jag är fruktansvärt envis och har ett jävla humör.

Dygntjänstgöring är svårt att kombinera med små barn. Det är väl därför jag är ensam småbarnsförälder i de stationer som jag arbetat på, eller så är det män som har barn och då är det deras barns mamma som är hemma med sjuka barn. Och det är därför jag möts av stort oförstånd när jag måste vabba. För ungarna blir ju sjuka oavsett om jag ska jobba dygn eller inte. Det är också en stress. Självklart förstår jag att jag ställer till det för verksamheten, det är inte helt enkelt att få fram vikarier när vikariens barn är sjuk... men för mig kommer alltid barnen först. Det finns en helt annan tolerans och förståelse för vab inom NU-sjukvård och kommun.

Så sammantaget trivs jag som fisken i vattnet med själva jobbet. Det är en del runt omkring som är  rätt så tröttsamt. Jag kom ju in på ambulanssjuksköterske utbildningen i Borås och Karlstad, jag valde Karlstad. Men ska jag satsa? Eller inte? Jag har även kommit in på förskrivningskursen på högskolan väst. Skulle vara kul att bli klar med min distriktssköterskeutbildning också. Den har ju hängt med två saknade kurser... vore ju dumt att inte göra klart.

Mmm får se hur jag gör :-)






Inga kommentarer: