tisdag 14 januari 2014

Long time...

...no see!

Men idag känner jag för att skriva något igen.

Livet rullar på i full fart. Idag kom de två små in till mig tidigt som 17 och båda var lyriska. "Mamma du måste komma och titta, det har kommit snö!!" Så det gjorde jag och såg att de hade helt rätt. Idag behövde jag inte klä på dem i sömnen, deras söm och även min sömn. Under jullovet har vi totalt vänt dygnet, frukost vid tio halv elva har inte varit ovanligt... Men nu är vardagen åter här med väckarklocka och rutiner. På gott och ont. Samtidigt lite skönt. Ordning och reda. Kontroll över saker och ting. Nu har handbollsträningen startat, matchspel i lördags och Maja gjorde flera mål. Så stolt dotter och mamma. Idag börjar Annas (Axel följer med på ett bananskal) och min barngymnastik. Jag fortsätter som ledare.

Jag gjorde en sejour på ambulansen i höstas igen, det absolut roligaste jobb som finns. Men det är svårt att kombinera ett sånt jobb med familjen, jag vet aldrig när jag kommer hem. Det går inte att planera in tex träning på kvällen eftersom jag lika gärna kan jobba över och vara på väg till akuten när mitt bodypump-pass startar. Jag måste alltid ha en plan B med barnvakt på lut. Nattjobb funkar bättre, men då är det mammazoombievarning. Så därför har jag kört hemsjukvård senare delen av hösten. I mitt område ska man vara tre sjuksköterskor, jag var till en början ensam. Trots det hade jag Pas-ansvar (patientansvarig sjuksköterska) för 25 vårdtagare, människor som jag inte ens hade träffat. Plus de andras patienter. Nya rutiner, bara att hitta hem till folk tar fruktansvärd tid i början, ska jag ha nyckel? Öppnar de själva? Är det kod? Är läkemedlen inlåsta i skrin hemma hos patienten, var finns i så fall den nyckeln? Är det kod på skrinet? Vem hämtar läkemedlen? Ja tusen saker att ta reda på och allt står inte alltid i journalen eftersom det kanske har glömts eller att den som varit ansvarig är hemmablind och inte tänker på att skriva in.. och ingen finns att fråga. Ja det har inte varit helt enkelt. Eller ens riktigt kul... Jag har gått upp på morgonen, åker till dagis, går till kontoret, gör mitt jobb och klockan fyra hämtar jag barnen igen, och varje månad får jag min lön. Min insats känns halvhjärtad och halvengagerad, om än med effektivitet och trevlighet. Ska livet kanske vara så?

Jag står fortfarande och stampar känns det som. Tiden går och jag jobbar med något som inte är en riktig utmaning eller stimulerande. Jag vill göra min egen grej. Sätta all min energi i något nytt. Min rastlöshet i kroppen just nu är grym. Jag sover inte om nätterna. Vad i hela friden ska jag hitta på?
Jag vill vara min egen, bestämma över min dag. Sätta fokus på att utveckla och göra något bra av något jag brinner för. En vän sa åt mig att "Herregud Ulrika, var nöjd nån gång, vad jagar du efter?!!" Hon har kanske rätt. Är jag bortskämd? Otacksam? Ska jag fortsätta mala på i samma hjulspår? Som de flesta andra gör. Gilla läget?

Varför kan inget vara enkelt?