Att klämma in mig i mina gamla brallor alltså. Inte ens med gummisnodd trädd över knappen på jeansen! Nu har mammakläderna plockats fram igen (!) dem som jag så väldigt glatt och lätt plockade ihop för snart ett år sedan och överlämnade till gravid vän med orden att "ooo nej dem behöver jag aldrig mer..." host. Om man kunde lära sig att aldrig säga aldrig! Nu sitter mina blåa rätt så sköna mammajeans på igen. Och jag är stor redan. Vore väl konstigt annars kanske, fjärde graviditeten på fem år... Piuh! Tröjor lånas numera från Jonas.
Snyggaste åderbråcket på benet har kommit igen i större och längre bemärkelse än när Annapanna låg i magen, så stödstrumporna är också framletade igen. De åker också på, särskilt i kväll då det är jobbdags igen.
Asken med Niferex står i köksfönstret såsom en annan likadan ask gjorde för ett år sedan och bredvid den står en annan förpackning med Samarin. Vad vore livet utan Samarin?? Tänk att allt upprepar sig? Först kan jag inte dricka kaffe på grund av eländigt illamående, sen funkar det i några veckor igen och jag njuter. Efter ytterligare någon vecka är kaffedrickandet kört igen, för då kommer halsbrännan som ett brev på posten. Liksom den gör av paprika, choklad (hemska tanke!), Thaimat (ännu värre tanke), Minestronesoppa (åt igår därför full koll) morötter (konstigt!) apelsiner och clementiner, glögg, pepparkakor osv osv. Men ibland struntar jag i det, och då får två påsar Samarin bli min räddning. Jag har också lärt mig att dessa små påsar inte under några omständigheter får lov att ta slut, därför har jag lagt några som kan vara bra att ha, i väskor, i toalettskåpet, och i skåpet på jobbet. Smart Ulrika! Man lär så länge man lever och av sina tidigare misstag.
Lille gossen i magen är snäll mot sin mamma och buffar på lite då och då han hickar ibland och det är sköna tecken på välmående hos nojjig morsa. Tänk så lätt det är att måla f-n på väggen och börja inbilla sig saker och ting. Men då kommer en liten buff som talar om att hallå, jag lever. Och denna mamman kan lugna ner sig igen. På mvc har jag inte varit på hela oktober och ska inte heller dit under november, men i början av december är det dags igen. Vet inte varför det är så men hon kanske tycker att jag har viss rutin på detta nu?? I Och inte mig emot, vad ska jag ränna dit för? Så länge jag håller oron i en liten ask och den stannar där, och jag mår bra så är det fine för mig att vara hemma.
Annapanna sover middag, jag lagar lax i ugnen (hemskt ansträngande...) och snart är det dags att hämta Maja. Då blir det en sväng till Konsum för lite god helgmat och fredagsmys för dem här hemma vidare till biblioteket och lämna tillbaka försenade böcker (att jag återigen aldrig lär mig!!) och sen hem för att slänga i mig lite mat och åka till jobbet. Känns ändå rätt OK. Egentligen skulle jag ha jobbat hela denna helgen men fick frågan om byte så jag tog förra helgen för kollega och hon ska 'betala igen' det nu. Skönt att ha tillgodo! Värre tvärt om. Det känns också skönt att ha vaccin i kroppen. Vid varje jobbpass möter jag människor med influensasymtom. Det känns onödigt att utsätta lille Nils(?) i magen med att bli smittad. Igår blev även Maja vaccinerad, hon var jätteredig tjej och sa inte ett ord. Hon fick två tatueringar efteråt av den syrra som vaccinerade. Just den sjuksköterskan var även samma person som var en av dem som vårdade Maja när hon låg i respirator på iva när hon precis var nyfödd. Jag tror att hon tyckte det var roligt att få träffa Maja igen som stor frisk fyra och ett halvt-åring!
Jag fick flashbacks och lite ont i magen bara av tanken på hur det var då... vilken fantastiskt (akut)sjukvård vi har trots allt! Men måtte jag aldrig någonsin uppleva samma sak igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar