Upp och ner som en pannkaka!

Denna tiden för precis ett år sedan, är något jag aldrig vill vara med om igen. Jag önskar inte heller någon annan att gå igenom det som vi då gjorde. Det är ett helt år sedan vi avbröt graviditeten efter halvvägs och miste vår gosse Olle. Och det på grund av några cystor i hans lungor. Varför i hela världen ska ett ofött barn behöva få vätskefyllda cystor som växer i den lilla kroppen? Jag känner fortfarande när jag tänker på det, en del av den smärtan jag då kände i hela kroppen. Det kändes i hela kroppen, en värk som började som ett hål inne i magen, i den magen den kroppen som inte kunde bära färdigt det barnet. En värk som övergick i ren ångest och en otrolig apati och nedstämdhet. Som pendlade till känslan av ilska, varför vi? Varför jag? Varför vår son? Och sen den fruktansvärda orättvisan jag tyckte det var. För att sedan vända alla dessa känslor in mot mig själv, och då kom nog en av de värsta av alla känslor. Skuld. Det var MIN kropp som inte kunde göra ett friskt levande barn, det var jag som tog det där förbannade pillret som avslutade alltihop som de så förstående sa på sjukhuset. Vaddå avslutade? Jag dödade mitt eget barn i och med att jag svalde den tabletten. Ska man behöva göra såna saker? Jag känner att jag är långt ifrån färdig med det här ännu. Jag känner ilska. Dagen efter att pillret var svalt kände jag färre och färre sparkar, till slut upphörde de helt...
De där fruktansvärda dagarna när jag låg inne och skulle föda ut vårt döda barn. Det barnet som inte ville komma ut. Men som blev tvunget till slut då läkemedlen blev för starka. 13 januari kommer alltid att vara en jobbig dag för mig. Liksom dagarna innan. Som nu.

Men så är ju själva livet en enda stor PARADOX. En månad efter Olles död och födelse var det ett annat barn som ville bli till mitt i all sorg. Trots att tankarna på ett nytt barn var väldigt långt fram i horisonten. Kanske därför blev det som det blev? Var sak har sin tid heter det ju. Och innan jag kunde glädjas åt det nya lilla fröet var jag tvungen att få sörja och älta och gå igenom - om och om igen - Olle. För hans skull. Och för min.

När så alla kontroller och prover var klara med den nya graviditeten kunde jag tillåta mig att glädjas igen. Kanske kanske skulle det gå vägen? Vilket det ju gjorde, och världens finaste Anna kom till oss i november! Tänk att ha fött fram två barn under samma år. Att ha upplevt dels den mest avgrundsdjupa svarta smärtan som sliter hårt i kropp och själ. Och så under samma år få känna den himmelsvida stora varma kärleken skölja över oss som familj igen. Det om något är väl paradoxalt??

Härom dagen träffade jag en gammal vän på stan. Jag fick en kram och ett grattis och så några ord med värme i blicken: "...det var modigt gjort".

Ja kanske.