fredag 17 oktober 2008

Ny vecka och förlossningsfunderingar.

Vecka 35
Nu ökar man snabbare i vikt, upp till drygt ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till barnet. Om man ökar väldigt mycket i vikt kan det bero på att man samlar på sig vätska. Det är vanligtvis normalt men kan även vara ett av flera tecken på en komplikation. Mot slutet av graviditeten går man på fler besök hos barnmorskan för att till exempel upptäcka om blodtrycket stiger. Många får halsbränna, magen känns full nästan hela tiden och det är svårt att hitta sköna ställningar på natten.

De flesta barn ligger med huvudet nedåt. När barnet har ställt in sig på rätt sätt känner många en lättnad. Nu börjar det bli mer verkligt, snart kan barnet komma. Livmodern har vuxit sig så hög att den når upp under revbensbågen.

********

Jahapp, ser när jag läser vad som händer i vecka 35 att det mesta stämmer. Halsbränna, jag blir mätt snabbt orkar knappast äta en hel portion. Jag har svullna ben som 17. Så himla sexigt med märken efter resåren av strumporna varje kväll! Mina ringar har jag tagit av mig sedan ett par veckor. Nätterna går åt till att hitta hyffsat sköna ställningar med kuddar mellan knäna, under magen och så glidlakanet i sängen... när jag sedan vaknar efter några timmar att det är dags att vända på hela kolossen är det ett långt bökande innan allt är på plats igen! Haha!

Lillasyster har hittat på en ny grej. Hon boxar nedåt inåt, ett otroligt tryck som gör att det känns som att jag ska kissa ner mig hela tiden... busunge! Idag har hon varit väldigt rörlig! Sparkat så hela magen svajjat på utsidan, dessutom har hon hickat så magen har hoppat. Rätt så kul att sitta och kolla faktiskt. Måtte nu detta gå vägen så att vi får träffa och lära känna denna lilla alldeles nya fina prinsessa!

I förrgår var jag hos Maria Aurora-barnmorskan igen. Hon är verkligen fantastisk. Förklarar och informerar. Lyssnar in vad jag har att säga. Tar åt sig av det som hänt i mina tidigare förlossningar. Hon tog så vid sig av en del saker jag berättade att hon skrev ner det och skulle ta upp det på något möte på förlossningen. Det skedde en hel del under vår första förlossning som hon höll med mig om att det var fel. Hon berättade också att rutinerna är ändrade på sjukhuset nu. Om en kvinna får vattenavgång men inga värkar, så som jag hade det med Maja, så sätts antibiotikabehandling in som profylax efter 24 timmar om inte förlossningen kommit igång. På alla. Det tycker jag är väldigt bra. Hade jag fått det hade Maja inte blivit så sjuk. Men det kändes ändå OK att få veta om rutinändringen. Då sparar man många onödiga risker. Nu är det som det är och det lönar sig inte att vara bitter. Det har jag varit nog.

Mina tankar numera kretsar rätt så mycket kring förlossningen. För hur det än är, sakta men säkert går det åt det hållet. Snart är det november, och på något sätt ska hon komma ut... Hur vill jag egentligen ha det? Jag får helt fria händer att planera. Eller vi får det. Samtidigt som det hade varit helt fantastiskt att få lov att vara med om en vaginal förlossning, en som går som den ska och som leder till en frisk levande dotter. Men det finns ju inga garantier. En hel massa 'tänk om' far i huvudet. Tänk om vattnet går även denna gången? Tänk om jag kommer att gå över en vecka, kanske två? Tänk om jag inte mäktar med min oro? Tänk om jag inte får några värkar? Tänk om det kommer att ta flera dygn igen? Tänk om bebisen blir sjuk i magen? Tänk om...

Det kanske är lugnast att ta det erbjudna planerade kejsarsnittet? Vi får ett datum. Allt är planerat, laget står redo för oss och vår bebis. Alla resurser finns för oss OM något skulle hända? Visst det är riktigt skitjobbigt med ryggmärgsbedövning och kateter och sen snittsåret som kommer göra djävulskt ont i ett par veckor efteråt, men det är kanske värt det?

Jag har varit med om båda varianterna, snitt och vaginal förlossning. Även om den förlossning jag var med om i januari inte var en 'riktig' förlossning. Alltså den ledde inte till ett levande barn. Det var nog som Maria Aurora barnmorskan sa, att hela min kropp, både kropp och själ, kämpade emot den förlossningen. Jag ville inte bli av med min bebis. Att det var därför det tog sån lång tid. Trots alla de många långa timmarnas kämpande ledde det ju inte till något positivt. Är det därför jag känner motstånd för en sån förlossning?

Usch vad jag är kluven till alltihop! I nästa vecka ska vi träffa 'vår' läkare igen. Hon som upptäckte lillebrors missbildningar i januari men också hon som följt oss under denna vår graviditet med lillasyster. Det känns bra. Henne har jag stort förtroende för.

Jag får grunna vidare!

Maja är i alla fall feberfri i dag. Men hon klagar ännu på ont i halsen. Och den är röd och irriterad. Men hon är på bättringsvägen, det märks på aptiten. Härligt att se henne äta och dricka igen. Fredagsmyset var ett stort fat med olika frukter på. Hon hade själv valt i affären. Skönt att kunna bli lite mer rörlig, jag tycker mest att denna veckas dagar har gått åt till sagoläsning (jag kan varenda en bok utantill nu!) rita, pyssla, leka och kolla på TV. Och detta med en Maja som varit rätt så trött och grinig. Och otroligt mammig. Jag har haft henne på mig eller intill mig de flesta av dygnets timmar. Visst, jättemysigt, men jag tycker det är skönt med en frisk Maja i stället!
Idag var hon med en kortis till stan, och det behövde hon också såklart! Se något annat än husets fyra väggar, andas lite frisk luft!

Skönt med helg!

1 kommentar:

Blåöga sa...

Sättas igång då? få ett datum för det så att du ej går över tiden, ej behöbver oroa dig för vattenavgång?
?

Usch, kan ej ens tänka mig in i detta beslut ni måste ta.
men vill skicka massor med kramar