Svek!

Idag är jag så grymt besviken. På mitt jobb. Jag blev fråntagen en av mina uppgifter i somras. Jag tänker inte gå in på hur och varför men det jag vill skriva om är känslan av att bli sviken. Av en kollega.
Som sjuksköterska får man bland annat under grundutbildningen lära sig viktigheten om kommunikation. Alla vi som arbetar som sjuksköterskor, har högskole- eller universitetspoäng i kommunikation! Det är egentligen hur enkelt som helst. Att vara rak och tydlig. Att inte göra något bakom ryggen på andra människor oavsett om det gäller kollegor, vårdtagare eller deras anhöriga.
Sådan är också jag som person. Jag vill påstå att jag har en väldigt hög moral. Jag talar om ifall något inte är rätt och jag accepterar inte skisnack. Jag behandlar andra människor med respekt, utgångspunkten är sån. Men om någon jävlas så tar jag inte bara emot det och sväljer utan försvarar mig, min person och yrke och mina åsikter. Lika lite som jag trampar någon på tårna, lika lite låter jag någon trampa på mina tår. Men. Är detta fel?

Om mina åsikter krockar med någon annan persons åsikter och den sitter på ett högre mandat, ska man då bli åsidosatt? Precis detta har nu hänt mig. Jag blev åsidosatt av någon som tydligen har högre makt än vad jag har. Dessutom hände detta under min semester, så att jag inte hade möjlighet att försvara eller förklara mig. Dessa personer på de höga hästarna gick via en person som inte orkar stå emot dem och som utan att tänka på konsekvenserna för min del, stryker dem medhårs och avpoleterar mig. Skriver en fånig lapp till mig om varför det blev så här och tror att jag accepterar det utan vidare! Egentligen är det synd om den personen som inte orkar stå emot, men samtidigt kan jag inte tycka synd om en person som inte klarar av att se igenom falska människor, som inte kan stå emot och som inte i stället står bakom mig och stöttar mig även om jag inte var på plats. Som kollegor ställer man upp för varandra! Det är professionalism! Man går inte bakom ryggen.
För min del leder detta handhavande till en minskad respekt bland personal, anhöriga och kanske även övriga kollegor. Min roll som sjuksköterska får sig en törn, en ordentlig smäll. Vad det innebär för mig som person orkar jag inte tänka på.
Jag köper inte en förklaring som till exempel att det "var för din skull Ulrika". Innan något sånt här beslutas, ska man ta en diskussion med mig, visar var problemet finns (om det nu fanns något??) låter mig få komma till tals. Får mig att förstå läget. Antingen när jag börjat jobba igen eller så kan man faktiskt ringa mig på semestern. Om det är väldigt viktigt och måste beslutas just då. Det hade varit ok. Jag avskyr skitsnack och beslut bakom min rygg.
Att sedan efter semestern gå omkring på jobbet och känna, att förstå på minspel och konstiga frågor, insinuationer att det är något men att inte veta inte förstå inte fatta vad det beror på mer än att det är något i luften!

Det tog ett par veckor, men i dag har jag fått veta. Och som sagt, jag är grymt och djupt besviken.

Ska jag avsluta mitt arbete på detta viset? Ha semester ett par veckor nu, och sen förhoppningsvis vara hemma med havandeskapspenning och sen vara hemma med lillasyster i ett och ett halvt år, kanske två år, och känna det så här? Nej, fy fan! Tanken om uppsägning har redan föresvävat mig, men jag vet att jag ibland handlar för snabbt. Därför ska jag låta bli just nu, jag ska tänka mig för. Men detta kommer att ta lång tid att smälta! Och en annan sak jag måste erkänna för mig själv är, att jag aldrig glömmer en oförrätt. Aldrig någonsin. Jag har väldigt svårt att förlåta om någon har svikit mig.
Men det är ju bara mitt problem och tär bara på mig själv. Men ändå, så är det.