Isberg.

Måste starta dagen med att vara lite djup. Detta är något jag funderade på i natt när jag inte kunde somna direkt efter ett av alla toabesök! Förresten ett toabesök som blev ett krypande besök, herre jä*lar (på ren svenska!!) vad jag har ont i mina fogar. Jag måste försöka få mig en krycka till hjälp för mina nattliga äventyr i stället för att krypa som kändes sådär kul...

I alla fall, åter till mina tankar. En god vän berättade för ett tag sedan om något hon hade läst. Om man tänker sig ett isberg som börjar smälta så rinner vattnet efter ett litet tag i samma skåror hela tiden, skåror som blir djupare och djupare. Mindre avkrokar runt omkring kan kämpa sig fram ett tag men oftast blir de stora fårorna de vägvinnande.

Om man nu sätter sin egen hjärna eller sin egen personlighet i samma aspekt, så förstår man att det är väldigt lätt att alltid följa i samma gamla invanda spår. Att det krävs väldigt mycket arbete för att hoppa ur de invanda fårorna och hitta nya vägar. Dels för att fårorna är så djupa och att det enklaste är att fortsätta i dem, men också av rädsla för att inte veta vad som kommer att ske i de nya fårorna. Har man till slut tagit mod till sig att hoppa över i en ny fåra, krävs det nog lika mycket mod att faktiskt stanna kvar där. Det är en ny värld att upptäcka. Att lära sig. Nya insikter, nya infallsvinklar, ny förståelse. Nya val att göra. Det kräver tid och energi.
Men jag tror att jag faktiskt klarat av det där nu. I alla fall ändrat några av alla djupa fåror! För bara ett knappt år sedan var jag en annan person. Visst är det lätt att hamna tillbaka men jag är medveten om det och känner igen mina negativa tankar när de kommer och ser till att oftast vända dem igen.

Det har nämligen varit alldeles på tok för mycket negativa tankar, genom alla år. Jag har till och med haft svårt att glädja mig! Jag har alltid jagat vidare, inte varit nöjd med det jag haft. Antar att det varit någon sorts tröst, substitut för tröst?

Nu däremot, är jag en gladare och mer tillfreds Ulrika, jag njuter av livet och min egen familj. Jag kan känna lycka över det jag har!Jag väljer bort energitjuvar och jag gör det jag tycker är roligt! Visst finns det dagar då allt är elände men jag är inte inne i samma destruktiva negativa sprial som jag känner att jag tidigare varit. Det är en otrolig lättnad!

Det som fått mig att inse detta är det som jag och min familj var med om i januari. Då när vi fick avbryta den graviditet vi hade glatt oss åt så. Vår son, vår Olle. Alla tankar som kom upp till ytan i samband med det. Hur andra människor betedde sig mot mig och oss. Samtalen hos kuratorn. Mina bröder. Fantastiska vänner runt omkring. Vilka otroliga samtal jag haft, mejl, sms. Så många som faktiskt brytt sig! Allt detta påverkade mig som person. För mig stämmer verkligen ordspråket, att "det finns inget ont som inte har något gott med sig". Även om jag självklart inte ville att vår son inte skulle få leva.

Sista tidens turbulens har också fört ihop oss syskon på ett sätt som tidigare inte varit. Det känns stort.

Sådär, nu har amatörpsykologen Ulrika talat färdig om detta! :-) nu kan dagen starta!