Vilken tur att jag har väldigt gulliga kollegor! Denna helgen har de verkligen varit otroligt omtänksamma! Jag har 'sluppit' att åka på hembesök hela helgen, i stället har jag haft jourtelefonen och haft telefonrådgivning. Suttit vid datorn och jobbat, och gjort besök hos de vårdtagare i samma hus som vi sitter. Det har gått rätt så bra. Det bästa har varit att kunnat stå/gå/sitta som jag vill då. Ändra ställning. Jag behöver inte sitta i bilen si och så länge och känna krampen komma men inte kunna göra något åt den, eller stå och tex lägga om sår i omöjlig arbetsställning eller spruta läkemedel intravenöst under 20 minuter och klänna det som om ryggen ska gå av. Tänk om jag kunde ha sånt här tfn-jobb framöver då skulle det inte vara så tufft. Men det går såklart inte, vem tar hand om mina vårdtagare då?
Jag måste ju erkänna att nog känns det i kroppen att jag varit gravid länge nu, ett år, minus den månad drygt som jag inte var gravid efter avbrytandet av graviditeten av lillebror. Och ändå är det tio veckor kvar ungefär. Och jag är stor. Det känns som att jag ska spricka redan! Sista månaden har jag bara vuxit och vuxit!Förhoppningsvis blir det inte alltför mycket diskussioner kring vårt mål om planerat snitt. Min kropp har visat att den inte kan föda barn. Jag får inga värkar, knappt ens med läkemedels hjälp! Jag vill få vara med en gång då allt funkar som det ska, i lugn och ro. Stanna kortast möjliga tid på sjukhuset och så hem och bara vara. Lära känna det nya lilla knytet. Läka. Inte ligga inne flera veckor och kämpa med amningen i den hemska miljön som jag gjorde med Maja, med olika personal som vill hjälpa till men som jag upplevde tog över alltihop. Amma var tredje timma dygnet runt, pumpa däremellan. När sov jag då?? Småstunder, halvtimmar här och där. Efter den traumatiska förlossningen med Maja när vi inte visste om hon skulle klara livhanken, så hamnade vi i amningshysterin och jag fick sova småstunder. Tacka 17 för att jag behövde lång tid att återhämta mig! Såhär i efterhand var det faktiskt inte riktigt klokt nån stans. Denna gången vill jag göra på mitt sätt! Funkar inte amningen så kommer jag inte att få panik. Maja är uppvuxen på ersättning (till slut) och hon är ju världens bästa Maja för det!
Detta kommer jag att kämpa för! Jag kommer att vara tydlig och rak. Det känns skönt att ha bestämt det! Man lär så länge man lever... så sant som det är sagt!
2 kommentarer:
...Bra att du bestämt dig ang detta med ammning. Fattar inte det skall vara sån hysteri.
jag bestämde när jag väntade Noel (eller Vi bestämde) att vi skulle köta både ersättning och amning. Så vi kan dela påa nsvaret, dessutom vill Rick vara pappa ledig ganska tidigt med barnet (då gick jag ju i skolan en gång i veckan när vi väntade Noel)
Kramar i massor
Jag fick flashbacks när jag såg dina bilder från Vimmerby. Din man och min Sambo är liksom lite lika i formen och min dotter hade ju också långt, blont hår. Måste leta reda på våra bilder från när vi var där. Det måste ha varit runt 1999-2000 nånting. Vi har dock aldrig haft någon "råtta".
Den där äppelkakan ser riktigt god ut. Jag har skrivit ut receptet. Får se om jag kanske gör den också. (Är ju inte så förtjust i att stå i köket.)
Det där med amningen ska du strunta i om det inte fungerar. Det finns bra ersättning och rent vatten i det här landet. Låt lilla bebben ha napp också om hon vill. "Duktighetshysterin" i samband med barnafödande och spädbarnstid kan ju vara helt knäckande.
1000 kramar!
Skicka en kommentar