måndag 7 juli 2008

Min lille prins smet!

I fredags. Jag satt i godan ro och grejade med datorn. Tror jag höll på att lägga in bilderna till förra inlägget.
Maja och Morrten var på altanen och, ja gjorde vad de nu gjorde. Lugn och ro. Lite för lugnt upptäcker jag efter en bra stund. Maja hade "glömt" att stänga hundgrinden på altanen... hon "oooj jag skulle bara" när jag frågade henne varför den var öppen. Så Morrten såg så klart sin chans och pep iväg som en avlöning!

Jag ropade och ropade. Visste ju inte åt vilket håll han dragit åt. Visslade och gick bakvägen ut för att leta. Maja ropade också.
Ingen hund. Många tankar gick genom huvudet. Vägar, bilar och liten vovve. Usch! Ingen bra kombination!

Ringde efter en bra stund till H bara för att dela med någon. Hon tyckte jag skulle ringa polisen. Såklart. Det hade jag ju inte ens tänkt på. Så korkat! Någon kunde ju ha hittat honom och lämnat in honom. Så så gjorde jag. Men att hitta telefonnummer var inte det lättaste. Jag är inte speciellt van att ringa till polisen!

Upplysningsvis så ringer man 11414 utan riktnummer var man än är i Sverige. Då blir man kopplad till den station man vill till. Sagt och gjort. Jag blev kopplad till Uddevalla eftersom polisstationen i vår stad stängde klockan 11 (!!!) på fredagar. I en turiststad, mitt i sommaren! Och den dagen då min ögonsten är borta så finns det ingen polis som kan ta hand om honom! Och i Uddevalla hade de inte fått in någon Cairnterrier. Det hade jag heller inte trott. När jag satt och höll på att ringa till polisen satt Maja och ritade en gubbe med streck på i ansiktet. Hon berättade att det var tårar som skulle komma om vi inte får tillbaka Morrten! Lilla söta 3-åriga unge!

Bara för att göra något, tänkte jag att Maja och jag skulle gå upp i berget och ropa. Då gick vi ut andra vägen. Gissa vem vi såg??? Jo min lille prins. INNE I HUNDGÅRDEN med stängd dörr! Någon har alltså hittat honom, vetat att han bor med oss, och satt honom i hundgården och stängt för. Utan att knacka på vår dörr och tala om detta. Undrar sedan hur länge? Bilen stod hemma så de borde ju ha förstått att någon var hemma och hört mitt och Majas ropande. Jaja spelar roll! Huvudsaken är att han var hemma helskinnad.

Både Maja och jag blev glada såklart. Morrten också, fast han var mest trött! Riktigt riktigt skittrött på ren svenska. Han hade nog kutat allt vad de små benen höll innan han kom hem! Så honom såg vi inte på hela kvällen, låg och sov på rosenörat!

Så så kan det gå när inte haspen är på!

2 kommentarer:

Blåöga sa...

Bra att han kom tillbaka men ändå,,,vilken ölustig människa som ej kom in och sa till.. ;)

Anonym sa...

Konstigt värre - men det kanske kommer fram så småningom vem upphittaren var.
Det här med rymmare känner man ju tyvärr igen! Fast ta i trä - mina har alltid kommit hem igen helskinnade. De tycker inte själva att de springer bort - de kikar bara runt i grannskapet lite (vilket ju inte är till någon större tröst för oroliga mattar).
Grattis förresten - väldigt roliga nyheter om väntade tillökningen!
Kram//Marianne