Bilden har jag hittat här.
Först måste jag bara få ur mig lite kring rättvisa kontra orättvisa. Jag har kommit underfund med att det finns ingen rättvisa i det mänskliga livet!! Det har jag med egen erfarenhet fått uppleva. Men nu har en nära vän råkat ut för något väldigt väldigt orättvist. Oförklarligt och förbaskat onödigt. Man känner sig så otroligt maktlös att inte kunna påverka det som sker. Det bara gör det utan att fråga om lov. Sker alltså. Hur kan rättvisan slösa så med kroppsliga resurser och energi? Så onödigt! Och hur kan orättvisan utsätta min väns liv och kropp som hårt, just nu. Att bara gilla läget och acceptera något man absolut inte vill vara delaktig i. Inte vill vara med om. Det är nästan omänskligt. Hur gör man då? Jag vet inte det. Jag ville inte förlora vår son. Ändå blev det så. Jag var förbannad på hela sammanhanget, att det bara blev så. Vaddå bara blev? Vem har makten att bestämma sånt? Finns det en slump? Varför varför varför? Finns det en högre makt? Hur i all värld kan slumpen eller den makten ta såna orättvisa beslut? Jag vill inte att min vän ska behöva gå igenom det vidriga jag vet att hon gör nu. Det är inte rätt. Det är inte rättvist! Men vad kan man göra annat än att gråta och sedan försöka finna någon sorts klyscha att hänga fast vid "det var det bästa som hände" eller "det fanns någon mening med det" Men det funkar inte, det är att lura sig själv. Hela kroppen och livet skriker NEJ, det finns ingen mening. Jag vill inte vara med. Släpp av mig från karusellen! Sånt som gör att människor mår dåligt och tvingas att gå igenom en massa jobbigt, det kan inte under några förutsättningar vara bra. Och det finns inga ord som hjälper. Bara tid. Och att promenera uppe i bergen. Det har jag lärt mig. Det är något man själv måste ta sig igenom och försöka hitta sätt att klara av och orka vidare i livet.
Nog om existentiella funderingar... men jag är bara så innerligt väldigt trött på all orättvisa vi människor tvingas gå igenom utan att ha ett smack att säga till om! Jag är inte tillbaka i mörkret, absolut inte. Tvärt om faktiskt!
För egentligen är jag sprudlande full av energi och bubblande lycka. Jag vet inte var den kommer ifrån. Den bara är. Inuti mig! Och det är skönt att vara glad och att kunna skratta och le och verkligen mena det från hjärtat. Och jag har faktiskt mycket att vara tacksam över. Jag har ett jobb som jag trivs med. Som jag saknar när jag är ledig några dagar ifrån. Det är roligt att åka dit och jag har full kraft att åstadkomma något bra där. Fortfarande vet jag inte om jag får stanna efter den 23/6. Men hoppas på att få besked denna veckan.
Jag har en underbar familj som jag saknar när jag jobbar. Är ambivalent där märker jag. Saknar jag inte jobbet så saknar jag min familj. Just det uttrycket är stort. Min familj. Det är power! Urmysigt! En stor omvälvande känsla av stolthet!
Det känns också helt rätt med vårt nya hus. Vi är där varje eftermiddag och grejar. Igår tog jag ner de gardiner som säljarna lämnat kvar och tvättade dem. Idag har jag tvättat fönster och sedan satt upp nystrukna gardiner igen. Ett lyft! Vi ska hyra/låna ut huset i sommar. I höst ska allt rivas ut. Från källaret till taknock. Insidan och utsidan. Ny panel och nytt tak och nya fönster... Men samtidigt ska det bli väldigt spännande det här. Skön stress att ha något så här stort projekt att se fram emot. Närmsta året.
I helgen hade vi mamma, och två av mina bröder och deras familjer hemma på mat och tårta. Maja fyllde ju förra veckan. Det var väldigt trevligt! Kusinerna härjade hela kvällen. Jösses vad de orkar! Maja somnade halv elva och har nog fortfarande sviter kvar av denna helgen, himla trött på kvällarna...
Kontentan, jag har verkligen mycket att vara tacksam över. Jag trivs och är tillfreds. Men. Kan samtidigt känna pulsstegring när jag måste acceptera att livet är orättvist. Och att man helt enkelt inte kan göra något åt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar