tisdag 26 februari 2008

Sorglighet igen!


Har varit hos veterinären nu precis. Ville visa henne Ranas bakben som jag igår upptäckte var fulla av knutor. De måste ha kommit jättesnabbt! Så har det varit tidigare också. På två veckor kom, för några år sedan, en plommonstor tumör upp på bakbenet. Nu denna gången har jag kanske inte just klappat henne på insidan av bakbenen på ett par veckor kanske? I alla fall, veterinären, sa att det var nya tumörer. Nu hade de spridit sig längs lymfbanan och satt sig i flera lymfknutor. I förlängningen skulle bakbenen stasas, bli svullna, svårt att gå, inte kunna bajsa... i samråd med veterinären valde jag att innan något sånt sker, låta Rana få somna in och komma till hundhimlen. Jag upplevde det som skönt för Rana samtidigt som fruktansvärt sorgligt. Jag har märkt att hon sista tiden inte riktigt orkat. Sovit mesta tiden. Inte klarat av att följa med mig och Morrten på längre promenader. Sackat efter.
Nu känns det otroligt tomt! Rana har varit med mig i tio år. Hon har följt mig från Lund till Kiruna, därifrån till Lysekil. Vi har ställt ut, tränat och tävlat. Promenerat åtskilliga mil tillsammans. Hon har länge funnits vid min sida. Varit mig trogen. Jag saknar henne! Det känns på något sätt som att hon är den sista länken till mitt 'gamla' liv. Konstig tanke... men dock. Den finns där.


Jag är förbannat trött rent ut sagt, på att behöva ställas inför och behöva ta ställning, för eller emot. Varför ska jag behöva ta såna här beslut om att låta leva eller inte? Att avbryta graviditet, avsluta hundliv. Beslut. Beslut. Ja? Nej? Konsekvenser. Förluster. Smärta.


Jag önskar mig mest lite lugn och ro just nu! Är det så himla mycket begärt?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Bara en stor, varm kram.
Tänker på dig

Lisbeth

Anna Maria Niia sa...

Ja, man brukar säga att en olycka kommer sällan ensam...

Men du ska se att det vänder snart för dig (kristallen) du vet...

Som du säger så är det säkert bäst för Rana, om hon nu bara blev sämre, så är det nog bäst för henne.

Många kramar, och jag längtar tills vi träffas då ska vi klippa och klistra tills fingrarna blöder!

Unknown sa...

Det är precis som om man ska testas, hur mycket man orkar med.
Men det vänder, snart

Håll ut!!

Du är starkare än du vet.
Du kan mer än du tror.
Du orkar mer än du anar.

Snart lyser solen och lugnet kommer igen.

Kram