måndag 14 januari 2008

Vilken fruktansvärd tomhet


Igår kväll kom vi hem från sjukhuset där vi varit sedan i fredags morse... såklart för oss skulle det ta tredubbelt så lång tid som normalt. Eller vad är normalt i allt detta?
Missbildningen som upptäcktes på ultraljudet gick inte att komma ifrån, trots professorers utlåtande, trots magnetröntgenundersökningar, trots second (och third) opinions... bebisens lungor var outvecklade liksom hjärtat och vaddetnuvar som trängde bort möjligheten för lungorna att utveckas. Om den lille skulle få komma ut i världen börja andas syre skulle det inte komma att fungera. Inget syre skulle komma ner i lungorna... ens med hjälp! Den paniken ville vi inte vara med om. Att se på sitt barn, fullgånget, som inte kan andas. Nej.

Men det leder inte till att det andra valet blev mindre smärtsamt. Varken i tanken eller att genomföra. Uppleva. Det var det inte heller, det har varit fruktansvärda dagar. På en vecka har hela vårt liv totalt förändrats. Den tomhet jag känner i kroppen och i själen går inte att beskriva. Hur tar man sig vidare nu? Jag vet inte.

6 kommentarer:

Diverselådan! sa...

Vännen, du kommer vidare, det går en dag i taget. Sorgen lägger sig med tiden. Men det är tungt i början. Har också förlorat en bebis i magen, inte lika långt gången som du, i min första graviditet. Sex månader senare var jag gravid igen och fick en liten flicka som nu är 12 år.
Hör gärna av dig, om du vill!
Kram från Annette

Anonym sa...

Sänder varma tankar till er!
Marianne

Anna Maria Niia sa...

Du vet att jag finns med dig!!! Skickar massor med styrkekramar och du vet jag finns om du vill prata...

Och när du orkar och har lust så finns det både sängar, varm mat och en hel dag med pyssel, kaffe och god kaka här hos oss...

Anna Maria Niia sa...

Du har blivit utmanad... Kolla i min blogg!

Bettan sa...

Skickar varma kramar, ni finns i mina tankar, hela familjen!
Lisbeth

Anonym sa...

Tänker på dig vännen...

Stor kram Petter