Kom mig iväg efter jordens regnskur och åskoväder, upp till elljusspåret. Sprang 8.2 km. Ett stopp bara denna gången. Gött! Sista varvet sprang jag som en dåre mellan varannan lyktstolpe... Intervall kallas det visst ;) trots att det känns som att benen är slut, så finns det energi kvar i dem till vrålkut. Jag tror egentligen att den största bromsklossen sitter lite högre upp än just i benen, nämligen i skallen. Jag kan ju faktisk inte springa, jag har aldrig kunnat det, jag har varken kondis eller ork, har aldrig haft... Bla bla. Sakta men säkert överbevisas hjärnan att jag visst kan vill orkar och gör! Nu lagom seg i kroppen glad, nöjd och sådär mjuk och varm i magen. Känns gott!

Hjärnan är tömd på slaggtankar, beslut är fattade, fokus framåt, frustrationen bortsprungen för ett tag (kommer åter imorgon skulle jag tro, då får den jagas bort igen)!
Imorgon blir det en repris, en ny dag med vård av barn, en feberfri dag hemma innan återgång till dagis. Men jag kan egentligen inte klaga på barnen, goa och glada nästan hela dagen. Intensivt, visst! Men minimalt med tjafs.

Nu hoppas jag på att John Blund kommer!!


P.s. Har bokat in pass på Fredrikstads sykehus akuttmott för upplärning inför sommaren och så fortsättning i höst... :) kul kul kul kul kul! Och pirrigt... Men kul! :)