Jag börjar känna mig mer och mer rastlös, går mer och mer upp i varv. Rannsakar mig själv men kan inte komma på vad som fattas. Oro i magen. Det brukar ta några dagar, några funderarnätter, så kommer jag på vad det är. Och då softar jag till mig igen. Men jag vet inte. Det kryper riktigt i mig. Otroligt tröttsamt. Det brukar gå över av långpromenad eller crosstrainertramp. Men inte ens det funkar. Jag längtar efter lugn och ro. Men det har jag ju i överflöd. Jag Axel och vovve, vovve Axel och jag. På dagarna. Ingen stress inrutade rutiner. Ja jag fattar ingenting. Och det är som sagt frustrerande. Det är kanske för lite jobb? För lite helt egen tid. Den existerar ju inte. Jag har alltid någon annan med mig. Någon som är beroende utav mig. Jag skulle vilja åka iväg, kanske bara till Göteborg och strosa en hel dag, utan barnvagn och utan påslagen mobiltelefon. Promenera shoppa fika luncha shoppa och åka hem när jag känner för det, ingen tid att passa. Ingen som väntar på just mig. Lite lite frihet. Luft under vingarna om så bara för en dag...

Samtidigt skäms jag. Jag har världens finaste ungar. Snacka om I-landsproblem, egentid! Existerar det i Afrika? Knappast. Där för kvinnorns en ständig kamp och oro över allt som jag tar för givet... Men ändå, krypet i min kropp finns där ändå. Just nu.