torsdag 13 januari 2011

Idag är det en sån där dag...

...som minnena bara väller över mig. Idag är det tre år sedan vår Olle föddes. Död. Den absolut värsta dagen i hela mitt liv genomled jag för tre år sedan. Allt annat hemskt och jobbigt jag upplevt och varit med om är noll och inget. Söndagen den trettonde januari 2008 var vidrig och en större avgrundslös tomhet har jag aldrig någonsin upplevt i min kropp och själ som då. Som tur är, går den mest akuta sorgen över efter ett tag, så väl är vi människor funtade. Men fortfarande kan jag känna mig tom och att något fattas mig. Jag pratar med våra levande barn om deras bror Olle, som ligger i minneslunden i kyrkogården som vi går igenom varje dag till och från dagis. Maja är ju den i syskonskaran som förstår vidden av det som hände och hon vill gärna gå till lunden och prata med lillebror, visa något, berätta vad hon gör, tala om att hon ska till dagis, tala om vad hon gjort på dagis. Berätta att det är snö och att mamma drar dem på pulkan till dagis. Tända ett ljus ibland. Anna och Axel förstår inte ännu, men jag vill gärna att det ska bli en naturlig del även för dem att vi går till lunden ibland. Jag vill inte att Olle inte ska kommas ihåg. Han levde inom mig, han sparkade och växte. Han är ju vår son. Han var så önskad och jag längtade så efter att få se honom och hålla honom. Men inte som död, inte för att hälsas på i en minneslund.

Jag hoppas att han somnade in i någon slags ro, att ljudet av mina hjärtljud gav någon slags trygghet... I mina mörka stunder är det min tröst. Jag hoppas att det var så.


Inga kommentarer: