onsdag 24 november 2010

Lite utveckling...

Vår gosse tar sig numera fram per knän och händer, han har fattat galoppen vad gäller att krypa. Att stå i krypställning och gunga på knäna har han roat sig med i snart ett par månader, men att koppla ihop det med att man kan ta sig framåt också har han gjort först nu. Och nu jädrans går det undan. Snabb som tusan är han för att komma fram till...gissa! jo sladdarna såklart. Datorsladdar, lampsladdar ja allt vitt inplastat 'snöre' som ju finns lite lite överallt i huset ska prövas att bitas i. Men det är inte nog med att han har lärt sig att krypa, nu kan han sätta sig upp också och sitta kvar, ja någon gång tappar han balansen och trillar. Men han gråter inte för att det gör ont tror jag, han ser mer förbannad och förnärmad ut! Så sätter han sig upp igen 'bara för att'. Och då kommer ett stort smajl, yes jag klarade det! En tredje sak han lärt sig också sista veckan, är att ställa sig upp mot vardagsrumsbordet. Det är mindre kul tycker ju denna mamman. För benen är skakiga och balansen usel och att ramla från den höjden är ju ingen hit, det gör säkert rejält ont. Men Axel är så otroligt nöjd och glad när han står där och kollar läget från den höjden! Mallgroda :)

Sömnen då? Ja natten till igår trodde jag inte mina ögon! Då gick jag och la mig tjugo över åtta (japp, det är sant!) somnade som en stock! och sov sen tills klockan var sex morgonen därpå. Utan att vakna en enda gång av pipig gosse! Vad var det som hände?? Jag har absolut ingen aning!
Natten till idag hoppades jag ju innerligt på en repris, men det var ju faktiskt för mycket begärt, jag hade uppenbarligen drabbats av hybris! Så natten blev som den brukar vara, en massa gnäll pip och oro från rummet bredvid. Upp och stoppa om, in med napp, kolla blöjan, ligga och vänta ut. Vissa gånger funkar faktiskt det. Att ligga och vänta på att John Blund ska komma tillbaka med sitt sömnpulver. Men lika ofta accelererar gnällandet till högre och högre oljud, och det är då jag får gå upp. Ibland orkar jag inte ligga där för att vänta och se om han behagar somna om, utan går in och stoppar om vid första pipet. Det är inte bra, men jag gör det mer eller mindre i sömnen och är inte alltid helt med i skallen vad det är jag gör...
Jag mår också lite bättre, efter nära fyra veckors halsont och öronont började jag med Kåvepenin häromdagen, och det gjorde susen. Nu hör jag igen, och halsontet är borta. Och är jag inte till och med lite piggare? Jag borde börjat med kuren för länge sen... Helt underbart!


...och jag som undrar vart ungarnas envishet kommer ifrån...??

2 kommentarer:

Lisbeth sa...

Hahaha, jaja vi är väl några som anar varifrån envisheten kommer.

Och när det gäller Axel, så kanske han tröttar ut sig lite mer nu när han snart kan springa? Om inte annat blir hans mamma så uttröttad att hon inte vaknar på nätterna längre..? ;)

Kramar

Ulrika sa...

Hahaha!! No comment ;)
Kram!!