söndag 21 november 2010

Det börjar närma sig. Julen tänker väl de flesta som läser, men det menar jag inte. Inte mer än att julen spelar in i det som närmar sig för mig. Många olika faktorer spelar in. Den största boven är bristen på sömn, och när jag väl får sova. Bristen på sammanhängande sömn. Jag är så fruktansvärt trött. Så ända in i märgen trött. Jag har aldrig upplevt något liknande. Visst har jag varit trött periodvis tidigare under främst det första åren hos M och A. Men det jag upplever nu är fruktansvärt. Tungt. Jag är tom på energi, tom på kraft tom på klara tankar. Jag bara är. Allt extra utöver det jag gör här hemma tar emot. Att vara social, hitta på saker, åka någonstans. Hälsa på eller bjuda hem. Det tar emot när jag ska gå och lägga mig på kvällen för jag vet att jag måste upp någonstans mellan tre fyra fem gånger, och den sista gången klockan fem. Sen behöver jag inte gå upp ur sängen mer för då är jag uppe för dagen. Ibland blir det inte förrän halv sex. Då känns det konstigt. Sedan lilleman kom har jag sakta men säkert dragits ner i energiurlakningen. Han har hittills inte sovit en enda natt i ro. Han vaknar och gnäller, vill ha nappen och stoppas om. Då somnar han om igen, ett par timmar. Han är orolig och jag har till och med träffat bvc-doktorn och försökt förklara. Men fick då veta att barn har olika personligheter. Så är det ju såklart.
Sista månaden har han varit förkyld, då har det blivit fler gånger upp på nätterna. Nezeril? En supp Alvedon. Suga snor. Byta blöjan. Bära och vyssja. Hyssja så att han inte väcker de andra. Försöka få att somna igen. Välling? Samtidigt har det kommit tänder i överkäken. Inte en tand, inte två. Utan fyra tänder. Samtidigt. Självklart gör det ont!
Sista tiden har jag också varit rätt mycket ensam med alla barnen, hämtat och lämnat. Overaller och kängor på. Torkat snor. Kört hit och dit. Handlat, lagat mat. Sett till att maten hamnar i magarna. Tvättat det konstanta berget av skitiga kläder, hängt upp, skakat och vikt in i skåp och garderober. Städat och försökt gjort mysigt, plockat fram ljuslyktor och ljusstakar. Köpt blommor att ha på köksbordet. Försökt och försökt och förbannat försökt...

Nu är klockan fem i sju på söndag morgon. Jag har varit vaken i två timmar. Igår var jag lovad sovmorgon. Åh som jag sett fram emot den sedan jag fick erbjudandet. Men det blev inget med det. Jag ser den svarta väggen i horisonten, har horisonten närmat sig? Jag tror det. Vad händer när väggen är min granne? Vad händer då? Fortsätter jag att försöka då eller vad tusan händer då?

Jag når inte fram med mina förklaringar om hur jag mår och hur det känns. Undrar om inte det är det värsta...

Inga kommentarer: