tisdag 1 december 2009

Så typiskt jag!


..att i denna graviditeten ha noll koll! Jag minns så väl när Maja låg i magen vilken råkoll jag hade exakt på vilken vecka jag var i och vilken dag det blev en ny vecka. Jag kunde säga att jag var i vecka tjugoett plus tre... haha! Underbart att ha den tiden att verkligen gå in så i minsta detalj i graviditeten! Och det är ju precis så det ska vara! Att vara helt förvissad om att livet i magen kommer att resultera i ett friskt barn några månader senare! Inte sjutton kunde jag ens få för mig att det kunde vara sjukt, bebisar både i magen och nyfödda är friska och nöjda! Så var det i min värld, och så ska det ju vara såklart! I den bästa av världar.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det fanns ens möjlighet att ett ofött barn kunde ha vätskefyllda cystor i sin lungor som Olle hade och som ledde till att han inte fick utvecklas och leva så som meningen var! Eller att på grund av feber hos mig vid förlossningen ledde till att Maja svävade mellan att leva eller inte leva i en respirator på iva. Men att hon med den järnvilja hon har och den bästa vård man kan tänka sig, valde livet. Livet är verkligen orättvist och oförutsägbart! Men det är så det är. En del får allt en del får mindre.

Tillbaka till nuet, så råkade jag se att jag inte är i vecka 23 utan 24.

Magen är vääldigt stor redan men den är ju rätt så van =) det var inte länge sen lilla Anna låg där inne och gosade sig. Nu ligger lilleman där i stället. Jag mår helt fantastiskt! Jag läste vad jag skrivit om hur jag hade det när Anna låg i magen, när jag gått ungefär lika långt. Då hade jag världens foglossning och allt var jobbigt och gjorde ont. Att resa sig var en pina, att ligga var en pina. Om jag gick för långt fick jag lida pin för det på kvällen. Jag bara längtade efter havandeskapspenningen så att jag kunde ta det lugnt och få vara hemma. Men nu, inte en foglossning så långt ögat kan se! *peppar peppar* och jag vill jobba på så länge det bara är möjligt! Jag har funderat på vad det kan bero på, om det är så att med tjejer i magen frisätts mer hormoner som luckrar upp fogarna? Med Olle i magen hann jag ju inte så långt att jag kunde känna efter. Ett märkligt fenomen är det i vilket fall det här. Men inte gör det mig något, verkligen inte! Snarare är det nog tur att det är så för hur i hela friden skulle dagarna ha sett ut annars? Med fogont och två barn att ta hand om?

Så därför, kommer nu två veckors info om vad som händer:

Vecka 23
Livmodern når nu strax över naveln. Fostret väger runt 550 gram och är 28 centimeter långt.
Sedan någon tid finns det mekonium, den första grönsvarta avföringen, i tarmen. Det händer att fostret bajsar redan innan det föds, då färgas fostervattnet grönt av avföringen.
Fostret rör sig mycket, speciellt på kvällarna kan det vara mycket gymnastik i magen. Många kvinnor tycker det känns bra, men några upplever det som obehagligt.

Vecka 24
Man kan ha gått upp fem till sju kilo, vissa ännu mer. Fostret väger cirka 650 gram och är ungefär 30 centimeter långt. Huden, som tidigare har varit helt genomskinlig, börjar bli tjockare och täcks av fosterfett.
Nu kan fostret suga på tummen, det är en träning inför att suga på bröstet. Ibland börjar fostret att hicka, då känns det som om det klickar till i magen.
De små blodkärlen i lungorna, kapillärerna, växer som mest mellan vecka 16 och 24. Först när fostret är runt 24 veckor kan det börja andas luft, om det skulle födas så tidigt.

Som vanligt hämtat här.

1 kommentar:

Lisbeth sa...

Hm, det där du skrev om att man mår fysiskt bättre när man väntar en liten kille, upplevde jag också. När jag gick med Linda var jag jättedålig, spydde i över 6 månader, foglossning, samlade massor av vatten. När jag väntade Daniel gick jag upp sex kg, nästan ingen foglossning och mådde illa en vecka... Tillfälligheter kanske, men jag har faktiskt hört fler som sagt det.
Men lika älskade när de kom ut var de förståss.. :)