Ny upplevelse!

Jag är imponerad. Av mig själv! Jag har ju de senast månaderna gått mina långpromenader med först hund och barnvagn. Sedan fick det bli bara Anna och vagn som sällskap eftersom lilla Fia, valpen, inte klarar av att gå så långt och snabbt ännu. Vissa kvällar hemma har jag även kört en halvtimme sådär på min crosstrainer.

I dag var jag ratlösheten personifierad. Efter en helg med för mycket mat och vin och på tok för lite promenader kände jag att jag borde få rört på mig. Bli av med det dåliga matsamvetet. Så jag ställde mig och började trampa på crosstrainern. Precis då började Hannibal lector på TVn. Den är för läskig så jag hoppade av maskinen och gick ut för en långpromenad i stället. Då kom springet i benen tillbaks och jag började att springa. Det var så skönt! Havet på ena sidan och granitbergen på den andra. Solen på väg ner. Alldeles vindstilla. Utsikt mot Smögen. Varmt och ljumt. Benen sprang, jag andades, benen orkade mera. Jag sprang vidare. Uppför och nerför. Vår stad är full av backar. Benen bar, kroppen orkade. Det var en aha-upplevelse. Jag visste inte att jag hade sån kondition faktiskt. Ja alltså, jag orkar ju inte springa något maraton utan det var bara en liten runda, men det var en mäktig upplevelse av att viljan och orken var jämspelta för första gången. Mina tidigare erfarenheter av att jogga är inte positiva. Jag har flåsat som en gris, haft ont överallt och benen har blåvägrat trots att hjärnan sagt åt dem att springa. I kväll gick de av sig själv. Magiskt.