tisdag 12 maj 2009

Ventil!


Jag har fått ett erbjudande om en ventil i mitt liv. Världens bästa vän har trots ingen respons inte givit upp. Tänk att det finns sådana! Detta låter väl kryptiskt för den oinvigde men jag får lov att vara lite hemlighetsfull ibland. När jag nu har detta att se fram emot kommer genast skrivlusten tillbaka. Märkligt.

Det som just nu sitter i huvudet är amningen. Denna amning som jag njutit av så otroligt tillsammans med Anna. Som gett henne näring och närhet hennes första månader i livet. Och som gett mig lika mycket men i form av mys och njutning och samhörighet. Jag har älskat det trots slabb och kladd och amningsbh-ar och allt vad det innebär! Det är en helt otrolig känsla att se sitt barn ligga där och suga och det kluckar ner varm mjölk i halsen på henne. Känna att hon snart somnar, sugen kommer mer sällan. När jag sen tror att nu minsann nu sover hon och försöker smita så nog 17 sugs jag fast igen, en liten stund till. Tills John Blund kommer och tar över.

Men nu sedan jag introducerat 'riktig' mat i Annas liv prioriterar hon bort bröstet! Och vad svarar brösten med då, jo de sinar! Och jag vägrar att acceptera faktum så jag pumpar och pumpar och pumpar... sparar och blandar ut i gröten´i vällingen och i katrinplommonpurén. Bröstmjölk är nyttigt går mantrat i mitt huvud! Om och om och om igen! Jag trycker bröstet i munnen på Anna när det är dags att sova eller på natten när hon vaknar och är hungrig. Hon suger en stund men blir sen riktigt arg när hon upptäcker att hennes mamma lurar henne så. Bröstet är ju så gott som tomt, det kommer alldeles för lite och dessutom alldeles för sakta! Hon drar och drar och suger och suger men ger efter en stund upp och tittar på mig med frågetecken i ögonen. Får jag ingen mat??? Jag är ju hungrig NU!! Och så kommer vrålet!

Så nu får väl även jag acceptera att det snart är över. Jag ska pumpa så länge det går, jag ser ju att även det blir mindre och mindre. Och till slut får väl även jag ge upp trots att det bär enormt emot. Men samtidigt är jag väldigt glad och tacksam över att jag denna gången kunnat amma mitt barn i så gott som 6 månader. Med Maja gick det ju inte alls.

Sen kommer nästa tanke, ska jag aldrig få vara med om det igen? Var det det liksom? Hmmm man kanske skulle satsa på ett fjärde/tredje barn till? Men i de banorna är jag helt ensam om att fundera, det vet jag med bestämdhet. Och snart när Anna börjar krypa och gå så försvinner de nog hos mig också.
Men ändå, en liten bebis till hade varit underbart!

1 kommentar:

Camilla sa...

Låter underbart med vänner som ställer upp! Dom ska man vara rädda om! Läser med förtjusning att du ev ska skaffa boxer...ska bli spännande att se/höra hur det blir! Hoppas du får en fortsatt bra vecka! Kram