Alltså!

Jag ska erkänna, jag är nog inte riktigt riktig här uppe i knoppen! Men jag saknar min gravidmage! Och allt som var runt den, alla tankar, förväntningar och funderingar på vem det var som låg där inne med fötterna uppåt och sparkade mig i revbenen. Som tryckte sig nedåt så jag var konstant kissnödig. Som såg till att med hormoners hjälp luckrade upp mina fogar så jag knappt klarade av att rasta hunden eller sova om nätterna. Det var så mysigt att stryka handen över magen och känna rumpan på det lilla pyre som låg inuti, eller foten... fantisera om persnonlighet och hur hon såg ut. Skulle hon se ut som Maja?

Vad härligt det är att vara människa, man förtränger allt jobbigt och all oro! För det var ju det det var också, förutom lyckan över bebisen i magen! Oro över förlossningen, oro över amningen, men kanske det mest orosframkallande var tankarna om vi skulle få fara hem med en frisk levandes 'unge' denna gången?

Så här i efterskott när jag vet att allt gick bra på förlossningen och att jag mår väldigt bra i kropp och själ efter att vi kommit hem, då är det enkelt att sakna allt det mysiga med att vara gravid. Vi fick ju verkligen världens allra finaste Anna som är så frisk, nöjd och tillfreds med det mesta. Amningen funkar och hon går upp i vikt som hon ska (och mer därtill!) och storasyster bara älskar sin lillasyster. Ja då är det lätt att sakna magen och alla de förväntningarna som låg däri.
Nu när jag vet att det blev väldigt väldigt bra den här gången. Då kommer tankar på att 'vad 17, kanske ett barn till?' men det ska jag genast lägga ner! Två friska barn är nog att vara tacksam över. Dessutom är jag för gammal.
Och till slut skyller jag de tankarna på alla hormoner som nu susar runt i kroppen. Jag lovar att om ett halvår är jag inte lika sugen längre :-) :-)