lördag 1 november 2008

En kväll till för att hedra och sakna...

Nu i kväll gick jag och Morrten ut på promenad.
I min ficka låg ett gravljus och en tändare. Alldeles nära vårt hus ligger stadens äldsta kyrkogård. Dit in gick vi. Genom en rejäl svart järngrind med ordentligt handtag på. Det var en fantastisk stämning där inne. Tänk en grusgång i mitten med gravar på båda sidor av den. Runt hela kyrkogården, som inte är så stor alls, går en gammal stenmur. Längs grusvägen och på stenmuren hade någon tänt marschaller. Vid de allra flesta gravarna brann ljus. Det var mäktigt. Jag gick sakta fram.
Vi gick mot minneslunden, där var det lika ljust och fint. Många levande ljus brann till minne av dem, vars aska ligger spridd där.
Vår sons aska ligger spridd där. För honom, vår fina fina son Olle, tände jag ett ljus ikväll. Det var jobbigt, det värkte i hela mig, men samtidigt var det vackert. Så otroligt vackert och värdigt. Jag bara stod där, tagen av stunden.
Det värsta är att stå där höggravid, tända ett ljus för den son som nu skulle varit ungefär fem månader om nu inte livet hade velat annorlunda. Veta att det bara är veckor kvar tills hans lillasyster ska få komma till världen. Det är väldigt hårt att sörja och glädjas på samma gång. Denna känslomässiga berg- och dalbana jag levt med det detta året har tagit hårt på mig, det känner jag.
Två barn på samma år. Alla dessa känslor. Sorg, glädje. Oro. Förväntan. Förhoppningar, misstro. Våga? Balla ur. Men ändå att våga hoppas. Just det ordet är stort för mig. Jag måste leva på hoppet. Jag måsta våga tro och hoppas på att det kommer att bli bra. På något sätt. Och jag måste orka leva med att vår gosse finns i minneslunden. Jag måste komma över oron att det inte kommer att gå väl dessa sista veckor med lillasyster i magen. Ska vi få en frisk levande bebis denna gången? Det finns inga garantier, det vet jag. Men jag måste hoppas. Alla dessa tankar får mig att må illa ibland. Samtidigt som glädjen av att ha en bebis i magen en stund senare kan få mig att skratta av lycka.
Trots allt så känns det fint att ha Olle så nära. Och det var mäktigt ikväll, samtidigt som det drar upp många känslor. En bebis som sparkar på i magen och en som jag tänder ett ljus för. Det är dubbelt. Väldigt dubbelt.

3 kommentarer:

Anna Maria Niia sa...

Ni finns i mina tankar...

♥ Kram

Ulrika sa...

Tack!!

Anonym sa...

Kramar till dig Ulle!!!

Catrin