måndag 21 juli 2008

Offerkofta och besvikelse!



Min bror och hans familj är på besök i stan. Det är verkligen jättekul att träffa dem, de är så glada och Maja har en kusinkompis att leka med. De har varit gulliga att ta hand om henne när jag och Jonas jobbat. Maja lyrisk, tycker livet är toppen tillsammasn med kusin!
Men.
I går satt vi vid köksbordet där de bor och pratade. Kusinens mamma frågade vilken vecka jag är i och pratade lite allmänt om graviditeten. Hur stor bebisen är och så vidare. Bredvid henne satt en annan, dock inte min bror, ur familjen som inte sa något alls. Ingen kommentar. Inte en fråga hur jag mår. När det är dags. Hur det KÄNNS att vara gravid igen. Inte ett ord. Inte ett enda ord! Varken igår eller tidigare. Av vad jag trodde förståeliga skäl har vi ju inte talat om denna graviditet för någon. Förutom en bror och några väldigt nära och goda vänner. Är inte det vårt val? Så för ett par tre veckor sedan berättade PappaJ för dem. Sedan dess. Alldeles tyst från det hållet.
Fy fan.
Tänk att det finns såna människor som inte bryr sig? Som drar sin bitter- och offerkofta så tätt omkring sin kropp att de inte kan se klart utan göder sitt sinne med ältande och egna sanningar. Som kan prata med andra runt omkring men inte den person det gäller? Mig. Oss. Jag känner att jag inte har någon energi kvar för dem. Och när jag inte fått någon stöttning i det svåra jag och min familj varit med om detta året eller någon positiv respons på det väldigt glädjande i denna nya graviditet, nej, då får det vara. Jag vill inte gå och själv bli bitter och älta. Det har jag lärt mig drar mig bara ner i negativ svart spiral. Det är livet för fint för att slösas bort utav.

Nog om det. Som sagt. Det är inte värt att älta. Men jag är besviken.

I kväll ska jag jobba. Jag ska jobba fyra kvällar på raken! Sen ledig fredag och så jobb lördag och söndag. Söndag klockan 16.00 = SEMESTER!!!! 4 veckor! Några stöpass har jag tagit men i det stora hela är jag ledig. Ska bli fantastiskt skönt! Denna helgen, då jag jobbar(!) går stora flyttlasset. Så nu har vi flyttkartonger överallt! Vi kommer att bo kvar ytterligare en vecka. Men det känns bra. Jag längtar in till stan. Här ute är man otroligt isolerad. Jag minns inte när någon kom spontant och hälsade på! Eller när vi masade oss ut till stan en eftermiddag/kväll efter jobbet för att hälsa på någon. Nej, detta kommer att bli jättebra! Ett nytt och mer socialt och aktivt liv. Bara att kunna gå olika hundrastningsrundor varje kväll, ja det ska bli kul! Se folk. Se hus. Jag menar, skogen finns ju alltid kvar de gånger då jag vill vara ensam!

1 kommentar:

Rimna sa...

Sånt där är så trist...

Men du har så rätt, det är deras förlust!

Jag jobbar 4 dagar till sen är det semester för min del med. Så skönt!

Många kramar