Måndag!

Bilden har jag hittat här.
Helgen har varit skön. Vilket väder! Vi har varit ute med båten varje dag, försökte sova över fredag till lördag men gav upp sent på kvällen. Båten är helt enkelt för liten. J låg i n t e så bekvämt! Så det får bli dagsutflykter i fortsättningen! Det bästa med förpiken är att Maja kan sova i sin 'koja' där när hon blir trött. Det är faktiskt varmt och skönt i vattnet, men det klart, den värmen som varit sista månaden har värmt upp bra! Maja badade men hennes badkrukor till föräldrar gick i till knäna... vi har fiskat småkrabbor, lite läskigt tyckte M! Skräckblandad förtjusning! Kul att se!

Helgen har även gått i grubbleriets och funderandets tecken, men vi har kommit fram till ett beslut. Känns bra. Mitt i allt.

Har jobbat idag. Hade en lång dag, slutade fem. Men det var bra, fick jobbat undan en hel del. Såna dagar är bra dagar. När det känns bra i samvetet när man går för dagen, att det man planerat, och lite till, blir gjort! Har haft ett bra samtal med min chef idag. Livet är så himla bra egentligen, bara det kunde bli lugn och ro på alla plan. Just nu längtar jag efter den grå vardagen och ordet normalt. Det som tidigare lät så fruktansvärt tråkigt och Svenssonaktigt och nästan ångestframkallande är det jag saknar nu. Märkligt hur livet förändras!

Har idag funderat på ordspråket: 'i nöden prövas vännen'. För mig har sista halvåret visat mig vilka mina riktiga vänner är, och de finns från längst i norr ner genom landet och ända till skåne! Vilken tur att det finns stöttning och peppning från alla dessa fina vänner. Hur ska jag kunna 'betala igen'? Jag känner mig oerhört rik på det sättet! Och det har dessutom dykt upp nya vänner på vägen, en del har jag faktiskt inte ens träffat ännu! Men på grund av liknande erfarenheter i bagaget har vi ändå funnit varandra. Fascinerande! Andra har jag träffat, men i helt andra sammanhang. Det finns så mycket välvilja och generositet. Jag sa idag till någon att allt som händer måste ju ha en mening, tänker jag inte så så går jag under. Orättvisor kan inte bara hända sådär utan vidare. Jag måste hitta en orsak eller förklaring. Idag har jag kommit fram till att EN förklaring måste vara alla fina människor jag mött i allt detta. Och vänner jag redan hade har kommit att stå mig närmre. Jag har också ändrat mig en hel del som person. Vuxit. Mognat. Gjort mig friare. Jag är inte den gamla Ulrikan. Jag tar inte emot samma skit och skitsnck som tidigare. Jag orkar inte ta ställning för eller emot hela tiden. Eller jo, kanske ännu tydligare, men på mitt sätt. Detta har också kostat på, men jag känner att det är värt det. Med dem jag umgås med, ska jag inte behöva väga varje ord på våg, för att det inte ska misstolkas och därmed skapas nya sanningar än det jag menade från började. Eller tillåta att min person diskuteras med med andra. Never! Med vänner kan man vara ärlig och rak och säga det man tycker, reagera på det man inte håller med om. Och även om man inte har samma åsikter kan man ändå finna en stig där man möts igen.

Det om det.