torsdag 6 mars 2008

Sjuka män...



...måste jag ju bara ta och skriva lite om. Och det är ingen klyscha att de blir SJUKA när de är sjuka. Min sambo har opererat bort en visdomstand idag. Den växte vågrätt i stället för lodrätt. Tryckte alltså mot nästa tand när den växte. Han var inte sövd. Lokalbedövad. Och fick tanden bortdragen. Såklart blev det ett ordentligt sår, eftersom den som sagt inte växte uppåt. Några stygn. Tandsköterskan hade sagt att han inte skulle lyfta tungt idag... så idag har han legat på soffan hela dagen. Sett på dvd. Sovit. Bett om hjälp lite då och då. Har den där "detärmestsyndommigihelavärlden"-rösten. Druckit soppor med sugrör och knaprat alvedon. Jaja, dessa stora starka män!! Suck!

Jag har varit flitig. Skrivit på uppsatsen på förmiddagen. Suttit och pillat med att försöka få innehållsförteckningen att funka. Utan framgång. Hur svårt kan det vara? Tydligen JÄTTEsvårt!
Tog en lång härlig promenad med Morrten. Gick en runda så vi följde kusten. Gick förbi fina badstranden. Tittade jag utåt havet såg det nästan ut som en sommardag, soligt, glitter i vattnet. Snart snart är vi där! Sen gick vi en mardörmsbacke upp. Den är lång, seg och tar aldrig slut! Kändes i benen. Men samtidigt har flåset blivit bra mycket bättre. Alla dessa prommisar ger resultat, både på flås och viktmässigt. Duktig Ulrika!
I morgon fika på jobbet på fm, sedan skola och därefter Stockholm över helgen. Träffa min bror och hans familj som flyger ner från Norrland. Jösses vad jag blivit en storstadsbrutta sista tiden! Roligt! Ska lämna lillplutten Morrten på hundpensionatet. Det funkar säkert hur bra som helst, men tidigare har han ju haft Rana med sig.
Jo en konstig sak till som hänt i kväll. Maja var helkonstig. När jag satt vid köksbordet och läste kvällstidningen satt hon under bordet för att det fanns spöken. Ville inte komma fram. Blev buren av sin pappa ut i hallen, klamrade sig stenhårt fast i honom. Var vettskrämd, såg spöken där också. Varken vi eller Morrten märkte, såg eller hörde något. Hon var jätterädd. Lite läskigt att inte ens pappas (ja han lämnade soffan en stund i kväll!) famn hjälpte mot rädslan. Men sen somnade hon gott i sin säng.

1 kommentar:

Lisbeth sa...

Hejhej!
*Asg* Jag har en förskyld Sambo hemma - jag vet precis vad du menar! ;)
När det gäller spökena, så känner jag igen det också. Min dotter, nu snart 18(!!), hade ett spöke under trappan. Det tog ett bra tag innan jag lyckades få henne att förstå att det var ett snällt spöke. När hon bestämt sig för att det var så, blev Spöket hennes bästa (låtsas)kompis. Spöket följde henne ända till hon var nästan 7 år, och gått ett tag i skolan.. ;) Men det var verkligen verkligt för henne, nästan lite skrämmande, faktiskt.
HA det gott i helgen!
*krammen*