Idag har jag börjat jobba. Det kändes rätt ok. Roligt att träffa mina kollegor och roligt att träffa vårdpersonalen ute på boendena och i hemtjänsten. Liksom att träffa vårdtagarna. Faktiskt var det så. Skönt att känna mig välkommen och saknad. Bra för egot! Men jag är trött i huvudet. Som bara den! Och jag har kommit på mig själv flera gånger hur otroligt ostrukturerat jag jobbar. Allt har tagit så lång tid, och jag har i stället för att skicka ett mejl med all information i till min kollega som arbetar i morgon, så har hon nog fått tio stycken! Allt för att jag inte skulle glömma något. Jag antar att hon säkert förstår!

Jag blev glad över att en av tjejjerna ute på boendet verkligen frågade mig vad som hänt. Visade intresse. Undrade. Ville veta. Inte av nyfikenhet eller att skicka vidare sladder, utan av intresse. Ändå känner jag henne inte jätteväl, inte mer än att det liksom klickat. Vi funkar att jobba tillsammans.

Jag hade Morrten med mig i bilen. Tog en stund av lunchen och promenerade med honom. Jag hade inte hjärta att lämna honom alldeles ensam i jättestora hundgården... vet inte vilket som är bäst. Men mitt samvete mådde i alla fall bäst av att han fick följa med! Ha lillpojken nära. Och han verkade inte tagit någon skada av att ha gnagt på ben där i bilen! Tvärt om!

Appropå sambons tandoperation så är det mycket bättre. I Stockholm gick jag med väskan full av smärtstillande... (att stoppa i honom när han började bli grinig!!)