tisdag 4 juni 2013

Orden som försvann...

Det är märkligt. Vissa tider finns de inte där. Som sista månaderna. Jag har varken haft lust vilja eller behov av att skriva. Jag har knappt tänkt på bloggen som min ventil längre. Sista tiden har den mest varit en fotoblogg där allt möjligt lagts in, saker vi gjort, ställen vi besökt. Mer som en dagbok. Jag tänker att den kan bli som just en dagbok för barnen när de blir så stora att de förstår och kan läsa. Jag har ju hållit på under några år. Några rätt turbulenta år i livet. Just nu känns det som att livet på något sätt återvänt till mig. Missförstå mig rätt. Men det har varit intensivt, jag har fått ställa andra före mig själv hela tiden. Varje dag, varje stund. I flera år. Jag har ibland  knappt fått luft, knappt känt att jag heter Ulrika och faktiskt finns. Velat skrika, fly och skita i allt. Men se det går ju såklart inte, inte som trebarnsmor med hus hem företag jobb och familj. Ansvar kallas det visst. Jag har tagit mitt ansvar. Till punkt och pricka. Jo jäklar vad jag har tagit ansvar. Dubbelt upp.
 
Men, med tiden så blir jag äldre och klokare. Samtidigt som barnen också blir äldre och faktiskt kan klara sig stunder utan fullt fokus från sin mamma. De två stora kan gå backen (bilfri) ner till lekparken och leka där utan att jag behöver vara orolig för att någon ska smita eller bli påkörd eller äta stenar eller behöva bli buren... Lilleman kan leka inne i sitt rum med sina fina lastbilar och traktorer och Caterpillarvarianter in absurdum. Och vad innebär detta? Jo visst förstår ni, det innebär FRIHET för mig. Jag kan släppa taget stundvis. Och jag kan göra saker bredvid barnen utan att bli avbruten (nåja..) de klarar sig själva i mångt och mycket. Vi kan göra saker ihop på ett annat vis än för bara något år sedan. Och detta nya är helt underbart. Jag har fått mitt liv åter. Jag har tillåtits inse vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Jag engagerar mig i sånt som jag tycker är roligt och intressant. Jag sitter med i styrelser. Jag har nattvandrat, tagit ställning. Jag har börjat springa igen och som jag har saknat det! Underbara underbara känsla av total utmattning med muskler som skakar efter ett pass, och en kropp som blir hög av alla goa endorfiner som frisläpps. Om jag måste hoppa över träning på några dagar skriker benen efter att få röra sig. Suget efter att bli träningshög smyger sig på. Jag har äntligen kommit över löpbandslöpningen, jag trodde helt dumt att jag inte 'kunde' springa utomhus. Såklart att jag kan! Löpning och kostomläggning har lett till många tappade kilon. Jag behöver inte tröstäta längre. Jag äter inte godis glass kakor eller tårta. Jag undviker gluten och mejerivaror. Jag äter naturlig mat, det kallas visst paleokost. Jag handlar helst ekologisk mat som jag lagar från grunden. Sallad, grönsaker och råkost är tillbehör till alla mål. Jag äter något var tredje timma. Jag är aldrig riktigt vrålhungrig längre. Så här har jag hållit på sedan augusti, och jag saknar inte ens marängswiss eller Magnum mandel :-)
Detta är ingen diet jag håller på med, det är snarare en kovändning i livet. Ett uppvaknande. Jag har verkligen prövat alla möjliga dieter, tro mig. Allt funkar! Absolut! Men inte i längden. Man kan liksom inte leva på bara ägg, eller skaka pulver och vatten livet ut. Det är bara dumt att ens tro det. Då åker vikten upp och ner som en jojo och hur kul och nyttigt är det?
Jag har blivit ledare för stationslöpning och jag ska gå en Booth camp-utbildning en helg i sommar. Planen är att i höst ha utomhusträning i gympaföreningens regi. Jag har så mycket energi och det sprudlar om mig. Jag har lagt ambulansen på hyllan, av olika anledningar. Nu är jag hemsjukvårdssköterska i kommunen. Det passar mig fint. Lagom med jobb, jag jobbar cirkus 70 % och då finns det tid till det administrativa arbetet i företaget också.
 
Kul bild och ja faktiskt, de allra flesta av ringarna kan jag ställa mig bakom fullt ut. Det finns ju alltid vissa saker att jobba på eller längta efter men i det stora hela är livet rätt så enkelt att leva just nu.
Detta är idag, jag vet av erfarenhet att Jante sitter på axeln och bara väntar på att få ta över. Men jag njuter av stunden och tror att om kroppen mår bra mår också själen fint.
 
Må så gott vänner!!
 

1 kommentar:

Lisbeth sa...

Det här var härliga ord att läsa! Att du gör saker för din egen skull också, och får tid att göra det du behöver och vill.
Sen blir jag lite avundsjuk på din energi - men du får lite för mig oxå.. ;)
Glad att du mår bra!
Bamsekrammen