torsdag 24 januari 2013

Januari och isande kallt!

Det är fantastiskt vackert ute nu. Hög kall isande luft och alldeles vindstilla. Frostigt krispigt och vintrigt. Lite lite snö på marken. Och underställ på barnen innan dagislämning. Minus sexton var det igår morse. Ikväll när jag jobbade i hemsjukvården och vi körde till en vårdtagare var det 13.5 minus. Det biter i kinderna och det är kallt i näsan. Mössa och vantar på även på denna gamla mamman!

Jag märker att det mest blivit bilder i bloggen sista tiden. Jag har helt enkelt inte haft behov av att skriva. Ingen årsgenomgång vid nyår och knappt något annat heller. Jaja, det går upp och det går ner, skrivandet.

På nåt vis går livet i ett rätt behagligt tempo just nu, även om jag börjar känna lite stress i och med att terminen börjat och med den alla aktiviteter som att köra och hämta till och från. Jag har lagt ambulansen på hyllan ett tag tills de kommer att dela dygnen, för att jobba dygn funkar inte i vår familj just nu. PappaJ är mycket borta och ibland över natten, och jag kan aldrig räkna med att få sluta i vanlig tid, det måste alltid finnas en plan B OM jag får larm så jag inte hinner hem. Jag känner att det ger onödig stress. Dessutom är allt så skört om någon av barnen blir sjuka, det är inte populärt att köra en vab. Jobbiga kommentarer.. gubbvälde. Därför jobbar jag i hemsjukvården igen. Jag har förhandlat fram tider så jag jobbar mellan 8-15 eller -16. Sjukhuset som vi utgår ifrån ligger tre minuter från skola och dagis. Smidigt att vara på plats. Dessutom skiljer det ganska många tusenlappar i lön per månad. Inte att förringa. Nackdelarna är att det inte är jordens mest stimulerande och utvecklande jobb, men kanske får jag ta det nu i några år? Jag har fått förfrågan om vikariat april-augusti, 75% och får jag ingen av de andra tjänsterna jag sökt, kommer jag att tacka ja. Var fjärde helg är ju rätt ok, och jag har en massa föräldradagar så jag kan vara ledig i juli om jag vill.

Barnen har nu börjat i sina nya skolor. Maja har börjat i fd gymnasiet som är ombyggt och Anna och Axel i min gamla mellanstadieskola som också är ombyggd. Nu hinns det inte promeneras på morgonen utan bilen får köras. Alla tre går på olika ställen, så att hämta eller lämna tar ungefär en halvtimma-fyrtio minuter. Men de trivs och det är det viktigaste. Skolgårdarna är inte klara, barnen äter på papptallrikar (!) och det är en hel del saker som inte funkar ännu, men jag har kunnat hålla mig i skinnet. Inte gjort en grej utav det utan gillat läget. Jag orkar inte fler duster med idioten till rektor. Det gäller att välja sina fighter!

Lite barnstatus, (eftersom jag tänkt mig det här som en dagbok åt barnen sedan när de blir stora nog att läsa själva):

Maja, 7.5 år drygt, har börjat i skolan med de stora barnen. Allt från förskoleklass till nior. Spännande och lite läskigt tror jag. Hon är så noga med vad hon har på sig, det ska 'matcha'. Ibland vill hon ha råd men mer ofta provar hon ut det hon vill ha på sig själv. Det är svårt att handla åt henne, det kan lika gärna bli ratat.. Hon har gymnastik på måndagar, handboll på tisdagar och simskola på söndagar. Handbollen tycker hon nog sisådär om, får se om hon vill sluta eller inte. Hon har många kompisar och än så länge är det ingen bästis utan hon leker med flera olika, och det uppmuntras. Hon tränar sin högläsning och tycker om matte. Är väldigt noggrann med läxor.

Annapanna, 4 år är inne i en period då hon inte vill lyssna. Hon kör sitt eget race. Akuta hörselproblem uppstår allt som oftast och som visar sig i att om hon inte vill  klä på sig på dagis och följa med hem så gör hon inte det. Skorna har hon helt glömt bort hur man får på sig. Hon är enormt tålamodsprövande just nu. Hon har barngympa på tisdagar och simskola på söndag och tycker det är fantastiskt kul med båda. Hon är en tuff tjej, modig och har precis klivit in i prinsessperioden. På utvecklingssamtalet på dagis fick vi veta att hon är en riktig glädjespridare och att hon har många vänner. Kul!

Axel, snart 3 år. Jösses vart tar tiden vägen? Han är ju min bebis! Knappast längre. Han är en duktig kille som sällan är ledsen. Glad och go och kramig. Ramlar han så reser han sig upp igen. Han har sin älskade napp och snuttefilt med sig överallt. Han tycker om Blixten Mc Queen och Byggare Bob. Han har ett par hängslebyxor från Fristad som han älskar, och han har en liten verktygslåda med verktyg av plast i, och han älskar att hamra och skruva. Han är fortsatt överkänslig mot komjölkprotein så han och jag äter mjölkfri kost. Det är inga problem, han har full koll själv på vad han kan äta och dricka. 

Jag upplevde höstterminen som rätt så späckad av olika aktiviteter och engagemang, jag trivdes inte. Därför har jag skalat bort en hel del tidstjuvar.
Elvira, vår ponny, har fått ett nytt hem. Hos en väldigt bra familj som det kändes så rätt med. De stormtrivs med varandra.
Jag har tackat nej till att hålla pass i gympaföreningen.
Jag har som sagt lagt ner ambulanseriet, med sorg, men samtidigt med lättnad.
Jag väljer de pass jag vill jobba och jag slår inte knut på mig för att hinna med allt.
Jag lägger tid på barnen och familjen i stället. Och att laga mat från grunden med rätt basvaror, helst ekologisk mat utan en massa tillsatser och konstiga E-nummer. Sallad och råkost till varje mål. Nötter, frön och frukt. Absolut inga halvfabrikat. Och jag äter inga mejeriprodukter. Barnen får smoothys och fruktsallad som fredagsmys och lördagsgodis. Oftast :-)
Vilken otrolig skillnad, så bra jag mår! Det känns så rätt att packa en lergryta full med goda rotfrukter, örter och sedan lägga kycklingklubbor överst, så saftigt och gott. Och framförallt enkelt.

Jag ska försöka att leva mindre stressigt och att inte överföra min stress på barnen. Jag ska försöka att sluta använda orden 'skynda dig nu', vilket jag kommer på mig själv att göra ofta. Till vilken nytta?

Ikväll har jag svårt att bara släppa tanken och gå och lägga mig. Jag har jobbat i kväll, och jag hade ett dödsfall. Ett förväntat dödsfall, men ändå. Att ena stunden finnas, och den andra stunden så slår inte hjärtat mer, är så svårt att bara acceptera. Jag vet att så är det i livet. Vi föds, vi lever och vi dör. Så är livets gång, men jag kan ändå inte låta bli att bli berörd.
Det kanske är tur det? Annars vore det väl verkligen dags att leta efter annat arbete...

1 kommentar:

Lisbeth sa...

Rolig läsning!
Framförallt att du drar ner på tempot, det behöver du. Fast det är nog inte så lätt... ;)
Fantastiskt så fort tiden går. Mina ongar är vuxna och Maja går i skolan. Och att Annapanna kör sitt eget race? Det har hon väl gjort sedan dag ett? ;D Axel låter lite som Daniel när han var liten. Fast han älskade bilar och dinosaurier..

Om man inte blir berörd av döden, ska man inte jobba med människor. Även om den kommer som en befriare är det ju nästan alltid någon som blir lämnad kvar. Och egentligen vill man nog själv fortsätta leva för evigt. Tror jag.

Stor kram