måndag 15 oktober 2012

Höst!

Livet rullar på. Dagis för Anna och Axel och skola för Maja. Varje morgon samma procedur. Väcka barn, klä på, ge frulle till Maja och sedan promenad till först dagis och sedan till skolan. Två flugor på en smäll, hunden blir rastad också! Imorse duggregn, men ordentliga kläder och mössor stod emot det värsta. Det är dock bara några månader kvar i denna sköna rutin. Nu ligger dagisfastigheten ute hos mäklare, även Majas skola. Kommunens genomusla ekonomi slår mot små enheter. Barnen ska centraliseras. Anna och Axel ska upp till min gamla mellanstadieskola, där byggs det om och ska bli ett stordagis med en himla massa avdelningar. Maja ska upp till tidigare gymnasiet. Det byggs om till låg- och mellanstadie. I andra änden av skolan går högstadieungdomarna... känns sådär måste jag säga. Jag vet hur pirrigt det  var att gå och äta i högstadieskolan när jag själv gick på mellanstadiet. Jag kommer absolut att hålla koll och fråga Maja och om hon upplever det otryggt, kommer jag plocka fram min otroligt jobbiga och envisa sida. I alla fall för dem eller den som blir utsatt, i detta fall rektorn.
Det kommer att bli nya rutiner på mornarna. Även om vår stad inte är speciellt stor, kommer jag inte att hinna gå med barnen om mornarna efter årsskiftet då det nya dagiset och skolan ska vara färdig. Det blir bil. Eller om vädret tillåter cykel och cykelkärra, jordens backar dit upp så det blir motion dessutom :-) Axel har små ben så att gå med honom när vi alltid har bråttom på mornarna lockar inte.. Jaja det grer sig!



Vad händer annars då, tja jag jobbar en del i ambulansen, på tim. Jag är lite less på allt runt omkring, bland annat lönen (jag har aldrig haft en så låg månadslön!) gubbväldet (va! har du sjuka barn igen Ulrika?) inpinkade revir (så här gör vi här punkt.) orättvis tillsättning av vikariat (en nyutexad ssk-kollega fick tjänst året ut, innan jag ens blev tillfrågad)... med mera. MEN själva jobbat är kul! Utvecklande och jag lär mig så mycket, vid nästan varje pass. Själva patientmötet är allra oftast väldigt stimulerande. Möten är intressanta.


Jag kommer att åka till Norge i höst i stället för att gå här hemma och vänta på ambulansdygn. Jag har ett dygn inbokat och det ska jag jobba såklart, men sen får jag se hur jag gör. I Norge blir det vårdavdelningsjobb, intensiva jobbdagar, gärna dubbla pass. Men är jag borta kan jag lika gärna jobba mycket. Det är ju lite det som är grejen med att åka dit.  



Veckorna är rätt späckade med barngympa, simskolor, mulle och knytte. Handbollsträning och körsång. Och kompislek, hämtning och lämning. Dessutom läxläsning med Maja, hon har en högläsningsläxa varje dag. Och sakta men säkert går det framåt, hon ljudar sig fram och det är urgulligt. Men samtidigt är det härligt med barn som har aktiviteter. Tänk om de inte ville leka med någon eller inte ville göra några aktiviteter. Det hade varit hemskt.

Mitt dåliga samvete just nu är skolan, jag fattar inte varför det ska vara så svårt att sätta mig och läsa?!

2 kommentarer:

Lisbeth sa...

Hm.. Joatteee..
Det är kanske inte alldeles konstigt om du inte hinner med skolan - du har ju faktiskt ganska mycket runt dig. Eller?!
;)

Bamsekrammen

Ulrika sa...

Mmm så är det kanske... :-) jag hörde på radion för ett tag sedan att småbarnstiden är livets autobahn, och det stämmer nog... livet går i hundrafemtio!
Å andra sidan har jag börjat rensa bort sånt som jag inte hinner med i livet, eller sånt som jag gör halvhjärtat på grund av tidsbrist. Jag har alltid sagt att 'såklart jag hinner, det handlar bara om att prioritera rätt'. Det gör det inte alls. För då stressar jag ihjäl mig och allt jag gör blir halvdant, så du ser! Jag lär mig sakta men säkert! Och nu kan jag till och med hitta tillfällen i vardagen som jag njuter utav, eftersom jag inte bara stressar igenom dagarna! Det finns alltså hopp om mitt liv nu helt enkelt!!