Livet!

Det bara är! Och rullar på rätt så gott just nu! Fokus på det glädjande roliga och utvecklande i livet. Och det finns i familjen vilka underbara ungar jag har! Och vilken man! Vilka goa vänner jag har! Min fritid är berikande för att inte tala om mitt nya arbete. Så fantastiskt stimulerande, jag blir proppfylld av nya lärdomar varje pass. Det sprutar nästan ny kunskap ur mina öron. Själva omvårdnaden bak i bilen funkar bra. Jag har ju min grundutbildning och jag toklängtar till hösten och vubstart, ambulanssköterska. Jag vill kunna mera! Det är många nya rutiner, och för mig ny teknisk utrustning jag inte har riktig koll på hur den funkar ännu. Nytt journalföringsprogram. Överrapporteringarna till akutmottagningen ska ske på ett visst sätt.
Jag måste vara i full beredskap inför de körningar som kommer. Jag vet ju inte alls vad som komma ska. Det kan vara allt från en stor trafikolycka till en stukad fot. Det kan vara en stor hjärtinfakt, en stroke eller suicidförsök. Jag kan hmna mitt i ett förlossningsarbete. Drunkning, sårskador, frakturer eller ett gallstensanfall. Det kan vara ett barn som ramlat ner från klätterställningen. Ibland kommer ambulanshelikoptern. Ibland får vi åka och hjälpa kollegor som behöver ett par händer till. Ja helt enkelt allt möjligt! Det känns tryggt att då ha tekniken, handböcker och en trygg hjälpsam kollega. Men kanske framför allt ett stort lugn. I alla fall på ytan. Handla rationellt och inte låta några känslor ta överhanden. Inte där och då. De kan få komma senare. Och hittills, jodå, det går faktiskt bra. Jag klarar läget. Lite småmissar rent rutinmässigt sker då och då. Men det lär jag mig utav och gör inte om. Dygnen är tuffa. Alltid på helspänn, under alla 24 timmar. Radion kan larma precis när som helst. Sover jag ska jag vara påklädd och i bilen på max 90 sekunder. Inatt ringde det kvart i tre, då hade vi kommit till station trekvart innan och precis somnat till, hade kört turer från tre på eftermiddagen. Då blir man nästan gråtfärdig av larmsignalen. Men bara en kort stund, sedan tar adrenalinet överhand och fullt fokus läggs på uppdraget. Jag skulle vilja ha gjort ett år i detta yrket så jag varit med om det mesta och till och med fått en rutin på det. Som det är nu är varje pass en total anspänning med ett antiklimax väl hemma. Jag vet att jag kommer att stå inför händelser som jag aldrig varit med om eller sett. Det är stor skillnad på att ta hand om en hjärtinfakt inne på sjukhus med all tänkbar utrustning och en läkare med fullt ansvar på plats, vilken underbar lyx! Mot att sätta nål hemma hos någon där hemmet kanske är kaos. Få personen över på en bår, spänna fast, säkra personen och oss, och sedan lyfta och bära ner från fjärde våningen i en trång trappuppgång utan hiss... lasta in i bilen och dra iväg. Vet ni hur en ambulansbil kränger? Om inte så gör den det. Som sjutton, och särskilt på larm, när det ska gå undan. I en sån miljö ska jag sköta om patienten på ett proffessionellt sätt. Ge läkemedel, sätta dropp, ta ekg och blodtryck, oftast sätta nål och ibland ringa läkare. Vara cool och inge lugn och trygghet. Skriva pappersjournal om vad jag gör i bilen, en journal som sedan ska föras in i datorn. Väl framme lasta ur, rapportera vidare, dokumentera. Säga hej då till patienten. Hämta en mugg kaffe från akutmottagningens personalrum. Dricka den på stående fot vid datorn där ambulansjournalen förs in. Varva ner. Fylla på i bilen det som gått åt under färden. Ringa SOS och säga att ambulans nr xxxx är färdiga på xxx, redo för nya uppdrag. Här ska jag också hinna med lite reflektion, och hinna ladda om mig inför nästa larm/körning. Men samtidigt en fundering kring, hur gick det för honom? Hur gick det för barnet? Överlevde tanten?

Men detta är verkligen livet just nu! Jag älskar varenda minut! Så himla rätt det känns! Utan att ta ifrån andra glädjen för sitt arbete, kan jag ibland undra vad jag tidigare hållt på med! Det jag tidigare gjort har inte varit för mig, mer än gett mig människokännedom och en klinisk blick. Nu kommer äntligen utmaningar varje pass. Jag får använda min skalle och den kunskap som finns där i. Jag vill jobba varenda dag. Jag jobbar med ett gott gäng som har många många års erfarenhet och som mer än gärna delar med sig av den. Men som samtidigt inte tar över utan som faktiskt har vissa krav på mig, vissa saker förväntas att jag kan. Det är stor skillnad på att jobba med killar/män. De är oftast raka och talar om hur det ska vara. Talar om när jag gör fel, och som ger kredit när något är bra. En tuff jargong, grabbigt. Det är inte nya kollektionen från Acne  man diskuterar vid det fikabordet precis, utan motorer, nya ambulansbilar, fyrhjulsdrift, och gud nåde den som inte städat ambulansen efter sig. Eller om man glömmer tvätta bilen, då är det smisk som gäller. Bilar och män... ja det är som en shopping NY för en kvinna ;-)

(och jäädrar vad grabbar kan skvallra, i den mån är de inte ett dugg bättre än oss tjejjer! haha!!)

Snacka om totalt egoboost!  I like a lot!!