måndag 21 maj 2012

Etik moral och ynkryggar.

Det finns vissa saker man bara inte gör. Oavsett. Att leva sant gott och rätt innebär så mycket mer. Det handlar om respekt tillit och vänskap. Empati. Att kunna känna in hur en annan människa mår och har det. Försöka förstå och se förbi sig själv. Ställa upp utan krav på att få tillbaka något, att göra saker av glädje bara för att man vill, av kärlek. En del Människor kan inte det utan möter ett samtal med en vägg. Kastar skit tillbaka. Behandlar dem i sin omgivning fullständigt olika, lägger hela sin själ hos några. Medans andra ska servera allt på silverfat och säga varsågoda! Och när silverfatet är tomt, ta hand om resterna. Säga tack och bock, för att sedan ta med fatet hem. Tills nästa gång det ska serveras.. Nu är det färdigserverat. Mitt innehåll, av allra allra bästa sort, ska stanna hemma. Det ska inte smittas av det mörka svarta hatiska orättvisa och totalt respektlösa. Mitt innehåll ska peppas av glädje framförsikt lycka och kärlek. Jag ska pränta in i dem allas lika värde. Oavsett. Jag ska prata om vad respekt betyder, vad villkorslös kärlek är och jag ska lära dem att stå för sin sak, våga säga nej och att ta en konflikt. Inte hänga ut den person de har en annan åsikt än, och absolut hänga ut konflikten till dem som inte har med det att göra. Jag ska förklara viktigheten i att direkt fronta den person det gäller. Inte gömma sig som en råtta och älta det som hänt och hitta på egna sanningar så att verkligheten förvrängs. Jag ska visa dem nyttan av att verkligen kommunicera, lyssna in och prata. Lösa det direkt. Jag ska förklara hur en ynkrygg beter sig, och hur man ska tänka och handla för att inte bli en sådan. Ynkryggar är ena fega osäkra krakar, och sån vill man inte vara eller bli. När jag ändå håller på ska jag också prata om vad ett förlåt innebär. Att det inte är farligt eller svårt att be om ursäkt. Att prata om etik och moral med sina barn hör föräldraskapet till. Det ska ingen annan lära barnen. Det är mitt ansvar. Liksom mitt ansvar är att hålla mina barn ifrån ondska. Det är ett livslångt uppdrag att vara förälder. Det är ett livslångt ansvar. Får jag sen, när de är vuxna, se respekt och stolthet i deras ögon när de ser på mig, då vet jag att jag lyckats. Då vet jag att jag gjort rätt.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag förundras lite, Ulrika, att vi på varsitt håll verkar ha ungefär samma typ av kamp/slag/krig/förlust/vinst/statement, fast vi inte vet vad varandras kamp handlar om. Jag hade kunnat skriva det där inlägget själv. Fast om ett annat problem. Heja dig och din fina lilla familj! Jag är övertygad om att du gör rätt och att du får njuta av det längre fram i ditt och barnens liv.

Ulrika sa...

Tack!!
Vill du skriva? använd min mejl: uhaller@hotmail.com

Bettan sa...

Ord och inga visor brukar man ju säga, men jag tycker att det här var verkligen en visa som en tondöv som jag kan sjunga med i..
Stå på dig, tjejen. Du har så rätt, och jag hoppas du orkar fortsätta på din väg.

Finns här, alltid.
På tfn eller i skrift det vet du.

Kramar