tisdag 20 mars 2012

Detta sa en kvinna i helgens Bohusläning. Fint formulerat tycker jag. Reportaget handlade om en kvinna som levt ett långt och hårt liv, hon skulle fylla 87 nästa gång. Om henne har jag tänkt en del på sedan i lördags.
Hon hade varit gift och hade barn barnbarn och barnbarnsbarn. Men hon hade aldrig upplevt kärlek, 'det vet jag nog inte vad det är...' Hela sitt liv hade hon gjort uppoffringar, satt andras väl och ve före sig själv och sina önskningar i livet.
Hennes bästa tid var när hon kom upp i 60-årsåldern, paradoxalt nog när hon blev änka. Då fick hon äntligen den frihet hon så innerligt längtat efter hela livet.

Vilket kvinnoöde. Det finns många sådana.

1 kommentar:

Lisbeth sa...

Det är nog inte alldeles ovanligt i de äldre generationerna. De yngre förstår nog inte hur tufft det verkligen var för 40-50-60 år sedan..
Det får en verkligen att tacka sin lyckliga stjärna för att man är född när man är..
Kram