Idag har jag varit ute och sprungit. Inte i något speciellt högt tempo och inte vrållångt, men ändå. Sprungit. Och klättrat i berg, I regnet, med lurar i öronen. Men inte någon peppande musik i dem utan en ljudbok, det var kanske lite feltänkt. Fast å andra sidan var ju inte tanken att jag skulle springa heller. Det bara blev så eftersom jag inte hade något 'bihang' med mig... alltså i form av något barn eller barnvagn. Jag var helt ensam. När hände det senast? Jag njöt. Och i takt med att jag gick snabbare och snabbare började benen springa. Häftigt. Små vilopauser då och då. Det som var jobbigt var att benen tog slut, inte flåset liksom. Vad beror det på? Skönt var det i alla fall, och det kommer att bli repris. Powerwalk på vardagsförmiddagarna och så joggingturer nån kväll här och där när pappaJ är hemma som på helgen.
Vad har hänt? Är jag riktigt klok?? Manisk?
Kontentan blir av detta i alla fall att hjärnan rensas och jag blir lättare. Både kroppsligt och själsligt. Dessutom skönt trött.
2 kommentarer:
Usch vad avis jag blir! Du är duktig, du - är grymt fascinerad över hur du orkar!
Stora kramar :D
Vad duktig du är :-) Önskar jag också kunde springa, men kan inte ens gå..:-( Ja alltså jag kan ju gå, men inte långt, trist. Men jag får vila och komma igen sen! Hoppas du får en bra vecka :-)Kram
Skicka en kommentar