Familjen krämpa :-)

Första höstmånaden i morgon! Vart i hela friden tog denna sommaren vägen? En massa jobb och husflytt har stått i vägen för den!!

Just ja, familjen krämpa, det är vi det! Maja är alldeles full av myggbett, de små surrandes elakingarna har varit hemska denna helgen. Och hon är dessutom överkänslig mot dem, hon får JÄTTEblaffor! Som varar. Och kliar. Och svullnar och spänner. Mot dem har hon fått Tavegyl. Dessutom ramlade hon i gruset och skrubbade upp ett knä alldeles otroligt! När hon fick se blodet blev hon nästan hysterisk. Men med lite tvätt och några prinsessplåster på så gick det ändå rätt så bra till slut. Söta unge!

PappaJ har fått ryggskott så han kan nästan inte ta sig i och ur stol/fåtölj/soffa/säng (och alla vet ju hur synd det är om män som har ont någonstans, puh!). Han har fått Alvedon, det enda i smärtstillandeväg vi har i huset. Han borde fått något annat typ Diklofenak men de är såklart nedpackat i nån flyttlåda någonstans.

Och så en annan som är yr som en karusell emellanåt och som har fogar i bäckenet som gör skitont! Jag pratade med läkaren i fredags som berättade att alla blodprover var toppen, mitt blodvärde har ökat från 105-125 på två veckor (världsrekord??) hejja Niferex! Men det innebar också att hon inte hade något svar på min karusellyrsel. Mer än att kroppen kan bli annorlunda av graviditeten och dess hormoner. Jo jag vet... jag har ju varit gravid i över ett år nu, minus en månad så nog känns det i kroppen! Hon tyckte dock inte att jag skulle köra bil i jobbet, det skulle hon skriva i mitt sjukskrivningsintyg som hon skulle skicka i brev till mig. Jag fick ett riktigt yrselanfall när jag satt i bilen på väg till dagis nu i veckan, läskigt, men jag hade tur som kunde stanna bilen vid en bussficka och vänta tills det gick över.
Så efter samtal med min chef ska jag åka (jag måste ju åka bil till jobbet, inte 17 går mina fogar med på att gå!!) till jobbet i morgon. Väl där så ska jag antingen bli skjutsad dit jag behövs eller stanna kvar i samma byggnad som vi har våra kontor och jobba där. Vi får väl se i morgon vad som händer! Det är dock lite läskigt att bli ivägkörd någonstans och så kommer yrseln, som jag vet att den gör flera gånger per dag, varför skulle den sluta med det bara för att jag är på jobbet?? Tänk om jag tuppar av där? och ingen saknar mig. DET är oroligt! Jag förstod aldrig vad läkaren sa, om jag ÄR sjukskriven eller om jag endast är det om jag måste köra bil? Jaja, i morgon får jag veta.

I lördags var jag på fotvård. En timmas behandling och jag njöt, det var underbart skönt och avslappnande! Bli ompysslad. Få vara i fred. Lyssna på vacker musik och sitta skönt. Jag blev så avslappnad och väl till mods att jag beställde en tid för ansiktsbehandling om två veckor! Det är bara att passa på! När lillasyster kommer hinns det knappast med sånt egokör :-)

Jag ringde förresten försäkringskassan i fredags. Helt otroligt men jag kom jag fram efter fem minuter. Sist jag försökte hamnade jag såklart i kö, då hade jag nummer 60 nånting så jag la på efter en kvart. Det jag undrade över var dels om min havandeskapsansökan kommit fram och dels när jag kan förvänta mig ett besked. Jag har ansökt från och med 28 september och tänkte att jag förhoppningsvis snart borde ha beslutet. Dels för min egen skull och dels för jobbets skull, så det är klart från vilken datum det behövs vikarie. Svaret jag fick var att min ansökan var emottagen, och att besked är att räkna tidigast en vecka före den 28e! En vecka! Detta eftersom de ligger efter i handläggningen efter sommaren. Va? Är det riktigt klokt? Det innebär att om jag blir nekad hinner jag inte överklaga och få beslut innan det är för sent! Jag blir tokig på sånt här. Som medborgare i vårt land har vi hur många skyldigheter som helst. Vi ska betala våra räkningar i tid, vi ska passa tider för olika saker,. Vi ska jobba och vi ska betala skatt. Deklarera. Hålla olika ansökningstider. Och så vidare! Allt det är fine! Jag gör det eftersom det är en demokrati vi lever i! Men då har jag också krav på att myndigheterna ställer upp tillbaka. Var finns individualismen? Vem ser till den enskilda individens olika behov? Det glöms bort. Nonchaleras. Stora feta statliga myndigheter gör som de vill och vad har en människa att säga till om det? Nada! Bara att gilla läget och säga tack och amen! Det irriterar mig. Mycket. Väldigt mycket till och med. Usch!