Näää!!

(Florence! visst är vi lika?? Eller??)

Inte blev det någon ridning idag inte! Tråkigt! Jag kom inte iväg i tid från jobbet. Det finns läkare här i världen som inte ringer när de ska. Som man behöver jaga för att få ordinationer. Och ringer de, så är det antingen mitt i min lunch, eller så precis när jag ska gå hem. Vältajmat! Inte. Lunchen fick värmas om två gånger... tröttsamt! Och jag fick hoppa tre färjor innan jag kom iväg. Så är det att jobba i Tjotahejti. Ett väldigt trivsamt Tjotahejti dock!

Men när jag väl fick pratat med läkar-överheten och framfört mina önskemål och funderingar, och dessutom fick igenom dem utan alltför mycket övertalning och diskussion, så blev det en del pyssel. Fixa och faxa, dela dosetter, informera personal, anhöriga och vårdtagare. Rapportera. Så ser livet ut på en pinne. Om man är sjuksköterska vill säga. Lite spindeln i nätet. Dansa efter doktorernas pipa. Men mitt i allt dansande så får man tänka ett steg längre. Jag har med de tre samtalen och den dryga timmens övertid och den två gånger frånsprungna lunchen (som jag sen kastade för att jag inte orkade värma upp en tredje gång, åt påskgodis och kaffe i stället, MYCKET nyttigt... suck!) ordnat så att ett par ben inte kommer att vara så svullna, jag har fixat smärtlindring så påskhelgen kommer att bli dräglig för en annan vårdtagare och den tredje kommer att få rätt dos insulin. Det känns ändå gott i hjärtat (Florence Nightingale??) Är det det livet går ut på? Att göra saker för andra och få kredit tillbaka, tacksamhet och med egna ögon ser att man gjort rätt? Output. Och input. Ge och ta. Ja kanske. En del av livet i alla fall. Jag tror på att det ska kännas gott i hjärtat när man lämnar jobbet. Det hade inte känts bra att inte ha jagat doktorerna, ha gett upp. Låtit det vara. Någon annan får göra... tänkt att äh, det går säkert bra. Jag vet att det förekommer. Men ändå, att då hela helgen ha vetat att benen skulle bli som stockar, gjort ont och varit besvärliga. Eller att någon skulle haft ont i kroppen och i själen en hel påsk. Och att någon kanske skulle fått fel insluindos med allt vad det innebär i blodsockerhopp o.s.v. Det är det inte värt. Samvetsmässigt. Eller moraliskt. Bra gjort Ulrika säger det goda samvetet på axeln. Nu var det färdigdiskuterat.

I morgon är det förresten husvisning! Spännade. Väldigt spännande! Vi smiter till Borås. OM det nu inte tänker snöa som bara den. Då får vi stanna i krokarna. Någon i vår familj har satt på sommardäcken nämligen. Någon trodde en solig fin dag för några veckor sedan att "nu kan det ju inte komma mer snö!" Jag menade att april är varannandagsväder, det kan visst komma snö och kyla... Någon bydde sig inte om mina argument, jag förlorade den diskussionen. Som sagt. Men Någon är rätt så fin ändå... trots allt!

Herregud så gnällig jag är!!

Jag fick ju faktiskt mat när jag kom hem! Taco! Mums. Kunde sätta mig vid dukat bord! Det är lyxigt!

Men ändå!! Jag såg faktiskt fram emot ridturen. Därför är gnället lite befogat! Tycker jag. Men kanske blir det ett nytt ridförsök i helgen! Kanske på söndag...

Men kommer det nu en meter snö så blir det väl inte av då heller...

Sarkastisk? Jag??

Inte då!