fredag 14 mars 2008

Fredagstankar


Har varit och pratat idag igen. Ett tag sedan nu. Jobbigt. Men fick till mig att det inte är så konstigt att jag är lite off igen. Jag som inte gråtit på flera veckor kan nu inte hålla de där jäkla tårarna i shack. Hon berättade att eftersom jag nu återigen varit med om en ny förlust, min kära vovva, drar upp allt till ytan igen. Jag har försökt att trösta mig med att det var det bästa eftersom hon var gammal och sjuk. Visst var det så, men saknaden och tomheten finns där ändå. Sorgen likaså. En förlust, vilken det än må vara, drar upp alla andra förluster till ytan. Så är det nog. För henne jag pratade med var mina känslor helt naturliga. Normalt. (hur nu något k a n vara normalt i allt detta??) Samtidigt känns det skönt att veta att jag trots allt är normal. Inte knäpp, onormal eller tar för lång tid på mig att bearbeta. Hon frågade om jag verkligen var redo att jobba. Jag vill jobba! Mitt i allt så tycker jag att det är roligt! Jag ser fram emot mina arbetspass.

Lite senare strax före lunch på jobbet fick jag helt plötsligt nästan panik. Jag hade kommit fram till mitt kontor, satt och skulle lägga upp dagen. Då kom känslan. Jag ville bara därifrån. Snabbt på direkten. Den dök upp och kom som en blixt från klar himmel. Hjärtat dundrade på i hundratio! Det var väldigt nära att jag skickade ett mejl till min chef och satte mig i bilen. Men så kom jag på vad min kurator har försökt att pränta in i mitt huvud varje gång vi träffats, och som vi tränat på under våra samtal: sätta mig ner i lugn och ro och andas. Bara fokus inåt på andningen, luft in-luft ut... låta tankarna komma. Välkomna dem vilka det än är som kommer. Låta dem komma men sedan shasa iväg dem. Göra plats för nya. Acceptera tankarna. Inte jaga bort dem. Precis det jag lärt mig på alla samtalen. Ta tag i andningsankaret.
Jag gick sedan ut och tog fem minuter frisk luft. Andades igen. Fokus. Det gick över. Sedan gick resten av dagen bra. Det var en seger för mig! Om än en liten, så vann jag över flyktkänslan! När jag satt och åt en sen lunch kom en av personalen in, en otroligt mjuk och vänlig kvinna som inte visste att jag var tillbaka. Hon välkomnade mig varmt, sa att hon hade saknat mig, tänkt på mig. Det värmde mitt hjärta och stärkte egot!

2 kommentarer:

Lillstrumpan sa...

Stolt jag blir över dig, ang att välkomna dina tankar osv.
Du är så bra!!!!!!

kramar i massa

Lisbeth sa...

Grattis till segern! Bra jobbat - men du, i sorg finns det väl inget onormalt, det är ju situationen som inte är normal...
*bamsekrammen*