...att skriva.
Vi har varit akut norrut, till Luleå tur och retur senaste veckan. Vi trodde i vår enfald (!) att det skulle gå finemang att starta vid läggdags för barnen på kvällen och sedan hjälpas åt att köra medans barnen sov hela natten. Men hallå, hur gott sover man i en bil? Inget vidare. Eller jo, två av de små sov så gott så gott! Men lilla fröken Annapanna, sov inte! Hon gallskrek... mer eller mindre. När klockan var mitt i natten och när vi var i Gävle, så tog vi in på hotell. Baxade in hela konkarongen och sov i några timmar. Det var nog skönt för oss alla! Efter en ordentlig hotellfrulle så packade vi in oss i bilen igen och startade sista etappen. Vi lärde oss en läxa. Hemfärden ska planeras så att vi checkar in hyfsad tid på kvällen. Gävle var ett rätt ok val. Hemifrån och dit är det femtiofem mil och från Gävle till Lule är det sjuttiosex mil.
Väl uppe i norr var det några intensiva svåra dagar. Utan att gå in på vad som hände kändes det som att livet gav oss alla en rejäl smäll rakt i ansiktet. Utan att någon hann att ducka. Livet kan göra fruktansvärt ont ibland och att inte nå fram och hindra det som sker är så otroligt frustrerande. Att bara tillåtas att stilla titta på och vara åskådare gör mig arg. Primitiva känslor. Nu går livet på något sätt vidare... vi tänder ljus ikväll. Minns och pratar.
Som motvikt på eländesvågen var att få träffa barnens kusiner och deras föräldrar. Maken till gästfrihet finns inte! <3 En snabbhälsning hanns med med barnens stora kusiner från ännu längre norrut också. Men det blir förhoppningsvis mer av den varan om ett tag igen. Hoppas hoppas!
Idag har vi alltså kommit hem igen. Och hela hemresan har klaffat så himla bra. Förutom att vi fick med oss lite norrlandsförkylning (kanske därför allt gick så smidigt, tjejerna sov bort många mil...). Och förutom snöelände från Lule till Ume. Med sommarbulor... ingen hit!
Så får se nudå hur länge skrivkrampspausen varar denna gången...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar