Söndag!

Och gråmulet väder. Trist. Undrar om sommaren med soligt skönt väder är över för denna gången? Jag har mest stått i källaren den här sommaren, vart tog juli vägen förresten? Den månaden bara försvann för mig! Men jag klagar inte, det har varit och är väldigt kul! Dock börjar jag känna mig lite sliten och trött. Varenda dag, måndag till söndag har jag stått i butiken. Nu är det REA och det lockar många till besök och shopping. Det är skoj och ett litet lyft!

Att stå i butik ger mig rätt så mycket tid till egna tankar och reflektioner. Kunderna kommer oftast stötvis, vad nu det kan bero på? Däremellan sitter jag ensam i lugn och ro på min pall och surfar, plockar med varor, eller bara låter tankarna fara fritt.
Jag har nog alltid haft en malande oroskänsla i kroppen. Men det är nu sista åren jag kommit på att det är en rastlöshet. En vilja och driv att det 'måste hända nåt nytt'. Trots att jag numera egentligen har rätt så mycket runt mig så finns ändå denna känslan. En oro, rastlöshet, ensamhetskänsla. En jakt vidare i livet, att hinna med mer än att bara bo i vårt hus och gå till och från dagis varje dag. Jobba lite då och då, gå till bvc, tandläkare och optiker. Hålla tider, skriva upp klipptider och biblioteksåterlämningsdatum i almanackan. Städa och hålla fint. Vara social, träffa och umgås med människor jag tycker om. Ja, helt enkelt det som är själva livet och som egentligen är rätt så trevligt! Varför kan jag inte vara nöjd med det? Varför har jag den där rastlösa klumpen i magen hela tiden? Varför satsar jag inte till 110% på det vi har? Varifrån kommer önskan om att jaga vidare hela tiden?

Jag är ju också sjuksköterska och vill analysera allt, sätta etikett eller diagnos på olika symtom. Men nu går jag bet. Det enda jag kan komma på är att jag vill bort från det stora svarta, olösbara skitet här. Trots det kan jag inte förstå varför jag inte kan vara nöjd med en anställning på ett tryggt arbete, få min fasta inkomst varje månad. Ha arbetskompisar, vara med om omstruktureringar, gnälla över besparingar, snacka skit om chefen i fikarummet... Spara pengar till en resa då och då, jympa på onsdagar och shoppa på Torp, leva efter rutiner och oskrivna sociala regler. Så som ju faktiskt de allra flesta gör! Och som för det mesta är väldigt bra, positivt och roligt!

Men jag känner nästan ångesten komma krypande när jag läser vad jag skrivit.

Därför mina kära bloggläsare, eller kanske på grund av det jag här ovan skrivit eller försökt att beskriva, kommer det förr- eller kanske lite senare att bli förändringar. Igen. Positiva sådana. Stora sådana. Nej inga fler barn, vi är fullt nöjda med dem vi har. Men något vi i vår familj ser fram emot med stor spänning och tillförsikt!

Fortsättning följer!