Söndag! Och trots i stora lass!!

Så har vi fått ett trotstroll av största mått i vår familj. Maja har varit en ängel i jämförelse! Herregud så tröttsamt, tålamodsprövande och rent ut sagt skitjobbigt detta är! Som synes i gårdagens inlägg tillbringades lördagen på Liseberg i Göteborg. På bilderna är det nästan bara Maja som syns... det har sin orsak. Anna uppskattade nämligen inte alls Liseberg. Hennes gnäll-on-knapp sattes på vid entrén och off-knappen gick inte att hitta någonstans. Gnället accellererade i stället konstant. Till slut var det gallskrik. Att det dessutom tog 45 minuter för att få junkfood gjorde inte saken lättare... Det gick att muta henne tyst korta stunder, men när hon är så ARG som hon var igår är hon hal som en ål och det går varken att krama, hålla eller med hjälp av avledningsmanövrar på något sätt få henne lugn. Det är 'bara' att låta henne skrika färdigt eller försöka att avleda. Det funkar ju hemma att stå ut med skriket... men inte på Liseberg.

Ungar SKA tycka att det är kul att åka karusell, men inte Anna. Hon gallskrek på ponnykarusellen. Jo förresten, en gång var hon glad i flera minuter. Hon satt alldeles tyst och överlycklig på farfars bilar. Anna ÄLSKAR bilar! Biiiil är det sista hon säger vid sängdags och det första när hon vaknar, ibland kommer ett kooon också. Då vill hon ha på skorna... i sängen. Sova med dem. Det får hon dock inte! Då blir hon vansinnig! Åter till farfars bilar igår igen. Själva turen gick kanon som sagt. Hon rattade för fulla muggar och var salig! Tills de skulle gå av. Det ville Anna! Inte! Och det talade hon om med all tänkvärd tydlighet! Inte ens utklädda lisebergkaniner fick henne på bättre humör. biiil Biiiiil BIIIL meeej BIIIIILLL. Ingen kunde misstolka hennes önskan, ingen någon över hela Göteborg. My good!

Annatrotspyttipanna är hennes nya epitet!

Till slut tog hennes pappas tålamod slut, så han tog både stora och lilla A till bilen och körde runt i ett par timmar tills Maja och jag åkt upp alla kuponger. Säll man jag har! Puh! Ibland är det extrapris på små snart-två-åringar!

Nu har vi lovat varandra att vi inte ska åka på eller hitta på något med hela familjen på ett halvår! Minst! Möjligtsvis Nordens ark en regnig tisdag då den enda som kan bli störd är en trött järv... eller en skogspromenad? Klättra i berg? Andra osociala lekar mottages tacksamt.
 
Dessa trotstendenser har visat sig då och då sista månaderna men inte såhär illa som igår. Och aldrig mer igen! Såna utbrott förpestar för hela familjen! Jag hoppas innerligt att lilla A fortsätter att vara en lugn, glad och beskedlig kille. Som han är nu, så enkel och nöjd, bara skrattar mest hela dagarna! Han är så SÖT att jag nästan spricker! Lilla gullungen! (jodå det är Annapanna också... i alla fall när hon sover ;)

Om jag kunde begripa var i hela friden detta humör kommer ifrån? Det måste vara nåt norrlänskt... hahaha!!