...trots att livet snurrar på i hundrafemtio med barn, hus, gårdshus, butik och ammande bebis är det något som fattas mig. Det känns så otroligt tomt och ensamt ibland. Tyst mitt i alla ljud. Trots att jag v e t att Fia har det mycket bättre och får ett mer aktivt liv i skåne, än vad hon får hos oss så som vårt liv ser ut nu och kommer att göra några år framåt, så har jag gråten i halsen varje dag. Jag kommer på mig med att 'nu måste jag ut på rastrunda' och 'oj, Fia har inte fått kvällsmat' eller 'nu måste jag skynda mig hem så inte Fia behöver vara ensam'. Sen när sanningen kommer ifatt mig får jag en stor sten i hjärtat och jag försöker hitta olika sätt att förändra livet, planera om olika rutiner, prioritera och se nya möjligheter för att kunna ta hem henne igen. Så som jag sista halvåret redan gjort in absurdum för att försöka slå knut på mig själv och hinna med allt jag vill göra. Trots alla ansträngningar har det dåliga samvetet flåsat mig i nacken. Och tyvärr har det blivit så att det är Fia som fått stå vid sidan och vänta på sin tur.
Men trots allt detta som jag vet så väl så väl, så saknar jag hennes svansviftningar hennes snarkande ljud hennes lena mjuka päls, promenaderna som bara hon och jag gjorde till gräsplanen där hon fick vara lös och jaga pinne och framförallt saknar jag hennes 110%-iga tillit glädje och kärlek. Vilja och ansträngning att vara mig tillags.
På söndag ska jag ha tagit mitt beslut. Låta Fia få komma hem igen eller stanna kvar i skåne. Ska jag följa hjärtat eller ska jag följa det sunda förnuftet? Jag har fått meddelande om att allt går hur bra som helst i nya hemmet, det visste jag att det skulle göra. Fia älskar människor och är en socialt sund hund. Man kan bara inte låta bli att älska henne tillbaka.
Fan att jag ska behöva ta såna här beslut... min bästa vän. Fiabus. Jag vet själv hur ont det gör att bli bortvald av nära personer, nu har jag valt bort. Det är starkt emot mina principer. Det är väl därför det gör mig så ont...
2 kommentarer:
Det visar att du verkligen bryr dig om henne, och vill att hon ska få det bra! Men du får också känna efter själv, att det är värt allt "besvär". Jag vet själv hur det är, med jobb, barn, hund och hela den snurren. I slutänden är det ofta hunden som får sitt sist. Jag har själv haft dom tankarna, om man ska ge upp hunderiet. Men det är det enda jag har för mig själv och det tvingar mig ut när jag behöver det. Än känns det värt att jäkta hem på lunch och stiga upp alla mornar, men om det inte skulle göra det...då får jag nog hitta ett nytt hem till min kille. Kram på dig!
Lyssna på Camilla.. Du väljer inte bort Fia, du ger henne en chans att få det hon behöver, utan att du ska stressa livet ur dig. Och det känner hon ju! Klaret att det gör ont i hela kroppen, men du gör rätt, vännen! Det krävs mycket, mycket kärlek för att göra det du gör
Bamsekrammen
Skicka en kommentar