...är det faktiskt nu redan! Och vad har hänt sedan sist? Tja, ny graviditetsvecka såklart. Vecka 36 är jag i nu, men nu känns inte de veckorna så viktiga längre - nu är det nedräkningen till dagen D eller F som i förlossning som gäller! Det ska bli oerhört skönt att få det 'avklarat' om man nu får lov att uttrycka sig så. Självklart är det lite pirr i magen inför det som komma ska, men egentligen mest för spinalbedövningen i ryggen som bara är så skitläskig. Inför Annas ankomst höll narkosläkaren på i trekvart med att få den på plats! Jag tror jag höll på att krama sönder Js hand den tiden - olika flyktvägar formades i mitt huvud när jag låg där. Men jag pratade med en av läkarna här på jobbet om det för ett tag sedan och han stod väldigt frågande till det jag berättade. Han sa att det är ett rätt så enkelt ingrepp (hur det nu kan vara det när man för in plastslangar i folks ryggrad...) att göra och att den läkare som höll på så länge på mig måste helt enkelt haft en dålig dag. Om det nu inte är så att man har några förträngningar eller så i sin ryggrad, men det har ju inte jag. Jag hoppas verkligen att den läkaren hade rätt i det han sa. För bara den är satt är resten peanuts! Det som räddade mig från flykt sist var min målbild av liten bebis i famnen och jag tränar samma bild denna gången. Liten gosse på bröstet medan jag blir ihopsydd. Lite makabert men sån är min värld när jag föder barn. Mår jag som jag gjorde med Annapanna så kommer jag att tidigt säga till att jag vill åka hem dagen efter. Vad ska jag ligga där för? Usch för sjukhus som patient...
Annars så går dagarna i sin mak, lite jobb fortfarande faktiskt. Men efter den här natten endast ett pass inplanerat. Det känns OK. Idag var jag och träffade min chef på mitt andra jobb, det jag är föräldraledig ifrån. Det kändes bra ändå, men det har varit väldigt mycket omorganisationer där under detta ett och ett halvt år jag varit borta. Men det blir väl bra antar jag...(?) ibland känns det som om omorganisationer är kommunens signum! Nu är man helt plötsligt tillbaka till den organisation som var för fem-tio år sedan. Det går i cykler... och det gäller att orka med i dem.
På hemmaplan har vi våra envisa förkylningar, både barnen och jag. J tror jag har klarat sig hyfsat ännu. Anna har jobbig hosta, Maja likadant liksom jag. Speciellt nattetid. Och ser jag på de barn som kommer till oss på jobbet så är det också mycket hosta och många med hög temp utan kanske så många andra symtom. Virus, så det funkar bara att symtomlindra. Och stå ut. Så det är väl sånt som går runt på dagis och så tar barnen med det hem. Voilá! Jag är glad och tacksam bara jag slipper vinterkräkseländet! Det är min fasa!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar