Ett år!

...har gått sedan jag upplevde den vidrigaste natten i mitt liv. Natten då Olle föddes.
Idag ska jag och Maja och Anna gå och tända ett ljus för honom i minneslunden. Jag tänker prata om honom med dem så att han får bli en del även i deras liv, så som han är en del av mig. Inuti mig. Han är det idag och kommer alltid att vara det. På något sätt får det inte vara ogjort, den lilla tid han fick finnas till.

Det känns ändå rätt ok i dag. Det som slår mig först är att jösses vad fort ett helt år går. Just det här känns som bara några veckor sedan. Men sen inser jag ju att det har hänt mycket efter det. 2008 var ett förlusternas och sorgens år. Men också ett glädjens och kärlekens år då vi fick Anna till oss.

Kolla kolla!

Kolla vad jag fått av Hallon & Blåbär (Linda)! Tack tack!! Min 'första'!!

Så jag lämnar denna vidare till ALLA er som läser den här bloggen! Håll tillgodo för ni make my days!!

Ny länk!

Hittade en bra sida man kan använda när man inte riktigt vet hur ett ord stavas... =)

Klicka här. man skriver bara in ordet som man tror att det stavas. Antingen är det rätt eller så kommer ett förslag på vad man egentligen menar!

Lugn och ro!

Vilken söndag! Maja har haft sin bästa kompis här hela dagen! De har härjat, busat, bråkat, ritat, lekt, sett på film, ätit & fikat! Precis så som det ska vara när man är tre och ett halvt antar jag! Lite skönt har det varit för mig att inte behöva sysselsätta storasyster, eftersom Anna har haft en riktigt gnälldag. Hon har låtit konstant! Smågnäll. Inte så att hon verkar ha haft ont någonstans eller varit tokhungrig mera tja... missnöje? Svårt att veta, men hon har inte kommit till ro alls. Hon har bara sovit en kort kort stund på hela dagen! Jättekonstigt och ovanligt! Men det är ju så det är med småttingar. Man vet ju aldrig vad de vill mer än att jag hör när det är hungerskrik, då är det bara att knäppa upp tröjan och fram med mjölkmaskinen =) men som sagt idag vet jag inte vad det är. Det enda som funkat någorlunda är att sitta och gunga henne i babysittern. Varning för 'bortskämmning'? Kan man förresten skämma bort såna där små skruttar? Vad är drift och vad är god vana? Jaja det spelar egentligen ingen roll. Hon får som hon vill, bara hon är nöjd och glad! Jag fick höra häromdagen att just det kallas för kravlös kärlek. Att just kravlös kärlek är ett begrepp! Det hade jag ingen aning om. Det måste jag läsa mer om, tycker det verkar lite fånigt att skriva en definition på allt möjligt! Nåväl.

Igår gick vi alla tjejer i familjen på stan, ja förresten så var ju faktiskt Morrten med också. Icke att förglömma såklart! Det blev lite inköp av barnkläder till lilla 'ungen'. Fina kläder från Freds värld i Lysekil.. Kläderna de säljer är i underbar kvalitet. En del är i dansk design och kvalitet. En del är i ekologisk bomull. Och jag har upptäckt det allra bästa plagget som finns, nämligen body med långa ben och knappar i grenen! Det heter väl något smart. Jag har fått en sån i present till Anna tidigare, den är från Molo och igår köpte jag en från Katvig och en från Småfolk. Härliga glada färger! Dessutom blev det ett par byxor från Molo! Men det roligaste av allt var att tjejerna i affären frågade om jag ville vara gästbloggare i deras kommande hemsida/blogg. De hade läst den här bloggen och trodde att jag kunde prestera något för dem. Så otroligt kul och spännande! Jag blev såå glad!! För det här att skriva känner jag att jag mår väldigt bra utav! Det har blivit ett 'måste' och jag känner ett lugn och tillfredsställelse i kroppen när tid finns till att skriva. Liksom en stress i kroppen när tid inte finns. Att skriva för någon annan kan ju vara en början på något nytt!

Fortsättning följer!

Appropå försäkringskassan...

...och den här artikeln så måste jag bara berätta min story i detta sammanhang.
Den 27e september 2008 fick jag beviljat havandeskapspenning för mitt arbete som sjuksköterska. Det eftersom mitt arbete är ett ensamarbete, jag bär tung utrustning och det är mycket in och ut ur bilen varje dag eftersom jag jobbar i hemsjukvården. Dessutom blir det en del tunga lyft när jag gör olika bedömningar och undersökningar av vårdtagarna.
Jag fick ett besked via posten att det var godkänt med havandeskapspenningen. Jag gick hem från jobbet och väntade på förlossningen. En bra tid eftersom jag ju hade rätt rejäl foglossning. Nå. I vilket fall som helst så kom ju Anna i november och jag ansökte via nätet om föräldrardagar. Veckorna gick och jag fick flera brev med uppmaningar att styrka olika saker till försäkringskassan. Jag är nog rätt så onormal i deras ögon. Jag är inte som 'alla andra' -jag har nämligen två arbetsgivare! Jag jobbar dels som sjuksköterska och dels med administrativt arbete för ett privat företag. Det har nog ställt till det för nämnda myndighet. Deras blanketter för att anmäla vård av sjukt barn till exempel är gjorda för att man ska ha en arbetsgivare!

Hela hösten har det trillat in brev från dem. De ska ha papper på ALLT! Hur många timmar min årsarbetstid är för det ena jobbet och för det andra jobbat. Hur mycket ob-tid jag har för det ena jobbat, har jag någon ob-tid för det andra jobbet? Inkomst sista året för båda jobben. Ifrågasättande och kontroll. Ändå har jag skickat in arbetsgivarintyg för sista året för mina båda arbeten. Det gjorde jag innan min havandeskapspenning trädde i kraft eftersom jag ville förekomma.
Och något som har visat sig flera gånger, det är att de frågar efter såna saker de redan har fått uppgift om! Men visst, jag förstår att de behöver alla dessa uppgifter för att ge mig rätt sjukskrivningsgrundande inkomst som föräldrardagarna bygger på. Självklart förstår jag det! Men varför inte samla ALLA frågor i ETT brev och be om svar på dem i stället för att hatta fram och tillbaka med olika brev och telefonsamtal om de olika förfrågningarna? Senaste brevet handlade om ob-ersättningen i somras. Det brevet fick jag precis innan jul och hon krävde svar innan den 2/1. Alltså hallå! Tror de på försäkringskassan att lönehandläggarna i kommunen jobbar röda dagar? Jag fick tag i rätt person den 2/1 och faxade in alla papper.

Dilemmat med det här är, jag har inte fått en enda krona utbetald från och med 27/9!! Jag har levt på sparpengar! Det är minst sagt bedrövligt! Har vi en socialförsäkring i vårt land så borde den väl fungera bättre?? Eller hur??

Snäll liten 'unge' idag...

...och då hanns det med både en långpromenad med Anna och Morrten, fika hos Annas och Majas mormor och morfar och ett kort till en stundande födelsedag! Hittade inte vår vanliga kamera, så det blev med hjälp av mobilen... lite halvtaskiga bilder ser jag nu! Men det var väldigt kul att få pyssla lite igen! För det har helt enkelt inte funnits tid till det tidigare, jag vill sitta i fred och i lugn och ro. Hur många såna stunder finns det på ett dygn med dessa två små 'ungar'? Jag har förresten tagit idén om symaskin till hjälp vid kortmakandet från Rimna! Det var kul och kommer säkert att bli en trogen vana!
Helt otroligt hur olika dagarna kan vara här i huset! Det verkar som om Annas mage har lugnat sig? Jag börjar känna igen ett mönster i hennes viljor nu också, vad gäller sovningar och ätningar och mysningar, även om denna lilla heffaklump helst vill äta heeela tiden. Igår kväll fick hon amma sig till sömns och när jag sedan la över henne sovandes i sin egen säng, dröjde det ubgefär tre minuter så vaknade hon, otröstlig... tills hon fick ligga bredvid mig igen. Då somnade hon gott och sov så i fem (!) timmar innan jag blev väckt första gånegn! Sen var det lite småätningar sista delen av natten, och hon sov igenom blöjbyte och påklädning plus biltur till dagis tur och retur, sov sig igenom avklädning igen... så då passade jag på att lägga mig en stund till med henne. En timma sov jag, sen var jag pigg som en lärka :-D

Upp och ner som en pannkaka!

Denna tiden för precis ett år sedan, är något jag aldrig vill vara med om igen. Jag önskar inte heller någon annan att gå igenom det som vi då gjorde. Det är ett helt år sedan vi avbröt graviditeten efter halvvägs och miste vår gosse Olle. Och det på grund av några cystor i hans lungor. Varför i hela världen ska ett ofött barn behöva få vätskefyllda cystor som växer i den lilla kroppen? Jag känner fortfarande när jag tänker på det, en del av den smärtan jag då kände i hela kroppen. Det kändes i hela kroppen, en värk som började som ett hål inne i magen, i den magen den kroppen som inte kunde bära färdigt det barnet. En värk som övergick i ren ångest och en otrolig apati och nedstämdhet. Som pendlade till känslan av ilska, varför vi? Varför jag? Varför vår son? Och sen den fruktansvärda orättvisan jag tyckte det var. För att sedan vända alla dessa känslor in mot mig själv, och då kom nog en av de värsta av alla känslor. Skuld. Det var MIN kropp som inte kunde göra ett friskt levande barn, det var jag som tog det där förbannade pillret som avslutade alltihop som de så förstående sa på sjukhuset. Vaddå avslutade? Jag dödade mitt eget barn i och med att jag svalde den tabletten. Ska man behöva göra såna saker? Jag känner att jag är långt ifrån färdig med det här ännu. Jag känner ilska. Dagen efter att pillret var svalt kände jag färre och färre sparkar, till slut upphörde de helt...
De där fruktansvärda dagarna när jag låg inne och skulle föda ut vårt döda barn. Det barnet som inte ville komma ut. Men som blev tvunget till slut då läkemedlen blev för starka. 13 januari kommer alltid att vara en jobbig dag för mig. Liksom dagarna innan. Som nu.

Men så är ju själva livet en enda stor PARADOX. En månad efter Olles död och födelse var det ett annat barn som ville bli till mitt i all sorg. Trots att tankarna på ett nytt barn var väldigt långt fram i horisonten. Kanske därför blev det som det blev? Var sak har sin tid heter det ju. Och innan jag kunde glädjas åt det nya lilla fröet var jag tvungen att få sörja och älta och gå igenom - om och om igen - Olle. För hans skull. Och för min.

När så alla kontroller och prover var klara med den nya graviditeten kunde jag tillåta mig att glädjas igen. Kanske kanske skulle det gå vägen? Vilket det ju gjorde, och världens finaste Anna kom till oss i november! Tänk att ha fött fram två barn under samma år. Att ha upplevt dels den mest avgrundsdjupa svarta smärtan som sliter hårt i kropp och själ. Och så under samma år få känna den himmelsvida stora varma kärleken skölja över oss som familj igen. Det om något är väl paradoxalt??

Härom dagen träffade jag en gammal vän på stan. Jag fick en kram och ett grattis och så några ord med värme i blicken: "...det var modigt gjort".

Ja kanske.