Utbildning i ICF och rastlöshet..

Idag har jag suttit på ändan mest hela dagen. I KF-salen men inte på 'min' plats som KD-politiker utan som sjuksköterska. Vi använder ett nytt system att dokumentera i våra journalen med. Och snacka om att det är svårt att lära gamla hundar att sitta... jag måtte väl vara trög men jag kan varken förmå mig att förstå ;-) eller motivera mig att lära detta. Men jag inser också att det bara är att gilla läget och kliva över tröskeln och få in detta nya in i skallen. Jaja, vad det lider så ska jag väl lära mig.

Det var snorhalt i morse, höll på dratta omkull på morgonprommisen med Morrten. Sen glömde jag starta igång bilen innan vi typ redan skulle ha lämnat på dagis och suttit på jobbet.. tur jag har flex! Så skrapa ruta, köra försiktigt till grusparkeringen vid jobbet, lämna Axel på förskolan, in med Anna på kontoret. Hon hällde ut oboy över hela mitt skrivbord, följa henne till skolan, sätta mig i bilen igen och köra ner till stan. Hitta parkering, stressa upp i KF-salen.
Jonas är i Norge för andra veckan. Tufft jobb att rådda 'la familia' och få allt att synka.

När jag väl funderar på vad jag gjort sedan jag slutade jobbet så såg min eftermiddag och kväll ut såhär: Upp till GG och släppte ut Doris och Morrten i deras trädgård. Passade under tiden de kutade runt där på att först hämta Axel, sedan Anna sedan vänta en stund på Maja som hade fritids i gympasalen och kom gåendes tillbaka till skolan. Hem till GG släppte in hundarna, gav Doris mat. Tog Morrten in i bilen. Åkte hem. La i två maskiner tvätt. Bland annat de röda plädarna till sofforna. Tumlade dem. Dammsög soffan och la på de rena torra plädarna igen. Luktar gott.
Hade lovat pepparkakor och mjölk, serverade det. Dammsög nedervåningen och plockade i ordning. Sa åt Maja att passa småsyskonen. Gav Borka mat och rastade honom runt Lassadammen. Sedan in med honom. Skickade iväg ombytt Maja till annan förälder som körde och hämtade till handbollsträning. Tacksamt. Passade på att åka till COOP med Anna och Axel. Handlade mat. Tre matkassar senare, in i bilen till nästa COOP på stan. Hämtade ut två paket :-D En grön klänning jag nätshoppat på Zalando. Och ett paket med tepåsar. Hem och packa upp. Tvättade en maskin till med handbollskläder.
In i duschen med Anna och Axel. Pyjamas på. Fixa käk. Äta med barnen. Borsta tänderna på A och A, sedan stoppa om dem och säga god natt. Lyssna på Majas läsläxa, kapitel ur läsboken. Sedan gick luften ur mig så nu hamnade jag vid datorn. Fick låna ett läppstift av kollega i helgen när vi var i Halmstad på Schyffert och Lindström. Rött finns Rihannaläppstift. Blir snyggt till min gröna klänning på julfesten på fredag. Då ska vi alla kollegor till Gullmarstrand.

Puh. Livet går fort.

Bloggnystart :-)

Men om man kanske skulle ta och blogga lite igen, det var länge sedan och jag saknar att skriva. Det tömmer skallen på ett rätt så skönt sätt. Dessutom är det kul att kunna gå tillbaka och se vad jag gjort av med de dagar jag fått mig tilldelade :-) Tiden går och det känns som att veckorna bara flyger fram...

En uppdatering av vad som händer hos mig just nu: jobb 100% som telefonsjuksköterska i kommunen. Ett varierande arbete, alla möjliga instanser ringer och jag ger råd och hänvisar vidare. Jag saknar dock patientkontakten. Men måndag till fredag med lediga röda dagar och närheten till skola och dagis överväger. Dessutom! Världens bästa kollegor är guld värt.

Vi har flyttat till ett nytt hus. Eller det är inte nybyggt, det byggdes nog på 1880-talet men det är nytt för oss! Och som jag trivs, stor(m)trivs. Det är ett varmt och välkomnande hus som jag känner att vi fått det ombonat och mysigt i. I vårt förra hus fick jag aldrig riktigt till det, jag trivdes inte alls egentligen. Det var helt rätt att flytta även om det är jobbigt med flytt! Och särskilt denna gång då det var mitt uppe i valrörelse och jobb. Och dessutom tre hus ner på samma gata, ett himla massa springande fram och tillbaka blev det :-) i vårt nya hus finns ett härligt berg att leka och klättra i, och en liten mysig trädgård med uteplats.

Politik. Ja jag hoppade av som förstanamn på moderaternas kommunfullmäktigelista tre veckor före valet i september. Moralist var det inte rätt men till slut kände jag att det inte gick längre. Jag och min familj hade fått nog med skit och smutskastning på oss. I stället ringde jag upp ordföranden i kristdemokraterna som ju står rätt så nära ideologiskt. Och jag var mer än varmt välkommen. I elfte timman skrev vi ihop en lista till kommunfullmäktige, 7 namn fick vi ihop, och jag toppade den listan. Glädjande. En intensiv valkampanj startades och debatter planerades in och utfördes, jag har pratat och pratat och pratat! Insändare skrevs, och detta gav resultat. Vi fick ett mandat till KF och jag har nu varit med på tre möten. Otroligt roligt och lärorikt men även frustrerande som 17!

Barnen är äldre. Maja 9.5 år och stora tjejen nu. Älskar att sminka sig och fixa håret och att klä sig fint. Mogen. Vi tragglar med läsningen och hon spelar handboll. Har varit på flera sammandrag i idrottshallar runt i vår närhet. Ibland vinner de och ibland förlorar de. Hon är en jäkla retsticka och uppviglare med sina syskon samtidigt som hon är otroligt hjälpsam och väldigt mån om sina yngre syskon. Hon är en sån go tjej vår Maja.

Annapanna 6 år, har börjat nollan och har Martin som lärare. Hon älskar skolan! Och hon är otroligt duktig på bokstäver och tragglar och skriver och ljudar fram ord och namn. Snart läser hon! Hon har slutat på gympan, men har börjat att rida och rider varannan torsdag. Hon älskar det!! Hoppas på att Maja också får plats på ridlektion framöver. Anna är en diplomat av stora mått. Går gärna undan för att lillebror ska få sin vilja igenom så att det inte ska bli bråk. Jag får puscha fram henne så att hon tar för sig. Anna är en grymt trygg flcika som vet vad hon vill.

Axel är fortfarande min lilla bebis ;-) 4.5 år drygt och lindar sina systrar och sin mamma runt sina fingrar. Vet precis hur han ska få sin vilja igenom. Han har varit på 'fotbollsskola' några gånger i höst och tycker det är kul men blir frustrerad när han inte träffar bollen :-) Han går på dagis i kronbergsskolan och det funkar bra. Jonas var på utvecklingssamtal med honom härom veckan och det är bara positivt som fröknarna berättar. Roligt att höra.

Annars då ja, Jonas är en del i Norge och jobbar. Åker tidigt som attan på måndag natt/morgon och kommer hem torsdag eftermiddag. Ibland fredag eftermiddag. Dåligt med jobb på hemmaplan. Jag skulle så gärna vila ha honom hemma så att vi kan hjälpas åt med hus hem och familj. De veckorna han är borta är jag otroligt stressad. Det är mycket att rådda med lämning, hämtning, skjutsning, kompisar, och politik.Vi har det himla lyxigt ändå just nu för barnens faster bor i vårt gårdshus. Hon är helt fantastiskt och alla älskar henne! Hon ställer alltid upp och hjälper till med både barn och hund. Hon har bakat pepparkakor med barnen, hon läser läxan med Maja och hon tar med sig Morrten till skogen. I förrgår kom jag och barnen hem till dukat bord currykyckling och ris, vilken fantastisk känsla att bli så bortskämd!

Jag är riktigt lyckligt lottad i livet.

Familj, jobb, möten...

ungefär så ser livet ut just nu. Det går i ett jädra tempo! Heltidsjobb i hemsjukvården blandas med barngymnastik för Anna en gång i veckan, skjutsning och hämtning till och från handboll, kör, simskola och kompisar. En make som arbetar borta i perioder. Däremellan hinner jag med möten på kvällstid men även nämndmöten och styrelsemöten och föreläsningar.. plus ett och annat gympass eller löppass. Jag har nämligen engagerat mig i lokalpolitiken! Alltså, jag kan inte bara gå omkring och gnälla och tycka att Lysekil sköts illa och att 'allt är skit' utan att själv försöka att göra något åt det. Så så blev det. Detta är fantastiskt roligt, och lärorikt. Men det kräver sin tid. Det blir ett spännande år helt enkelt, valår som det är. Tillförsikt.

Maja går i tvåan och tragglar på med läsning och matte. Och hon tycker det är roligt att gå till skolan. På morgonen följer hon med mig en stund till jobbet innan skoldags så slipper hon morgonfritids. Den stunden är mysig. Anna och Axel går på dagis precis bredvid mitt kontor. Det är lyxigt att lämna dem där på morgonen, det blir inte så vansinnigt tidiga mornar då. Och sedan hämta dem fem minuter efter att jag slutar för dagen. Jag fick ett gott erbjudande om tv. ambulanstjänst men jag kör på att jobba på hemmaplan ett halvår nu så får jag se vad som händer i höst. April till september har jag ett vik som telefonsköterska. Kontorsjobb måndag till fredag och ledig alla röda dagar. Sååå gött! Inga helger kvällar midsommar eller påskafton :-) det blir ett enkelt liv ett tag, utan fläng, pendling och stressade barn och mamma.

Att jag dessutom blir en jäkel på att planera och strukturera min och familjens tider är bara en bonus. Jag borde kanske bli logistiker ;-)

Vabbruari!

Jag har verkligen saknat att skriva. Tänk om man hade ett jobb där man fick använda orden. Det har jag i och för sig nu, men då mer i form av:
Sture har ont i sin rygg r/t kotkompressioner, vill ha och får en K. Tramadol 50 mg av htj-personal klockan 14.00 enl vb-ord.
Ingen vacker svenska precis. Mer kort informativ och koncis. Och trökig!

Nåväl. Här kan jag ju skriva. Precis det jag vill och känner för.

Idag är det sjukstuga här hemma. Maja har legat och 'knött' med mig i natt eftersom Jonas är iväg. Hon har gnällt och varit vaken av och till och frågat mig flera gånger när natten är slut och hon får vakna. Jag fattade ingenting av denna tröttsamma natt förrän jag vaknade till ordentligt när klockan ringde och jag skulle väcka den lilla damen som då såklart sov gott. När jag kände på henne var hon jättevarm. Och jajjamen, temp på 39.1 var ett faktum. Ingen skola för henne och såklart får de två små också vara hemma från dagis när vi andra är hemma. VAB idag då trots att jag har m.a.s.s.o.r på jobbet. Det har varit ett jobbigt halvår i hsv med flera planerade sjukskrivningar hos mina kollegor, frånvaro under flera månader som inte ersätts. Är det riktigt klokt? Hur ska man hinna göra tre personers jobb på en sjuksköterska? Så såg min höst ut då båda mina kollegor var sjukskrivna och jag var ensam ansvarig i hela Lysekils centrum. Vad hade jag, kanske 100 vårdtagare... aldrig mer igen!
Nu har jag fått tid att komma ikapp och börjar få näsan över vattenytan igen. Skönt. Men självklart kommer barnen och familjen först. Mina pappershögar ligger nog kvar när jag kommer tillbaka skulle jag tro :-)

I övrigt då, jo jag har grym träningsabstinens. Jag har springförbud till mitten av mars. Och jag är verkligen en on/off-person. Svart-vit om man vill i stället. Antingen-eller.
Antingen träning flera gånger i veckan, lever sunt och äter inget onyttigt. Eller, som nu, ingen träning, godis, kakor och fika slinker ner i magen hur lätt som helst. Inget hysteriskt frosseri men det är så himla onödigt att stoppa i sig sånt. men! Jag har kommit fram till att antigen, gilla läget och bara vara, eller må dåligt över eländet. Jag försöker att välja att gilla läget. Puttar bort det dåliga samvetet. Jag vet ju att jag snart är på G igen, och det ska bli så kul att börja springa och köra bodypump igen. Jag vet ju att jag mår så gott av det. Och det är bara (!) en månad kvar. Det kanske är bra att låta kroppen vila, läka och samla krafter lite då och då? Det försöker jag att intala mig.

Jag jobbar nu heltid i hemsjukvården. Jag har tackat ja till vik fram till i slutet av augusti. Känns OK. Antingen får jag bita i det sura äpplet och gilla läget, se de enorma fördelarna med att jobba på hemmaplan, men att då ha ett inte så väldigt stimulerande och utvecklande jobb. Väldigt lite patientkontakt och desto mer skrivbordsarbete och journalföring. Eller så får jag strunta i hsv och ta en tjänst i tex ambulansen eller på akutmottagningen i Uddvalla/Näl som är fantastiskt roligt, utvecklande och spännande, men där jag aldrig vet när jag kommer hem. Pendla en timma till och en timma från jobbet. Måste ha en plan B för dagishämtning, svårt att gå från jobbet om barnen blir sjuka och omöjligt att boka passtider på gymmet, tex. Tankarna har verkligen gått fram och tillbaka och jag har varit väldigt vankelmodig!! Till slut insåg jag att det inte är jag och mig själv som får stå i första rummet, utan barnen. När jag accepterat att det inte går att kompromissa ihop både min vilja och barnens välbefinnande så fanns det inget val.

Så så är läget i mitt jobbliv just nu. Jag går hela tiden med en tanke i huvudet om att göra något annat, något eget som är bara mitt. Men det ska vara något jag kan leva på och som har utvecklingspotential. Jag vill egentligen inte vara anställd, jag vill vara min egen. Jag tycker inte (!!) om att bli bestämd över. Att någon talar om för mig vad jag ska göra och inte göra. Speciellt inte när jag ser hur galet det är och blir.

I övrigt är det lite omvända roller här hemma. Maken är i Norge en del, och har också börjat resa runt i Sverige till nya kunder och nya projekt. Därför är det också nödvändigt att jag jobbar på hemmaplan. Att vi båda skulle vara borta från Lysekil på arbete skulle inte funka.

Nu kaffe och lite surf, muta barn med glass och kanske finns det någon kul kläd-REA nånstans på nätet för mamman? Shoppingtarmen suger!!

Long time...

...no see!

Men idag känner jag för att skriva något igen.

Livet rullar på i full fart. Idag kom de två små in till mig tidigt som 17 och båda var lyriska. "Mamma du måste komma och titta, det har kommit snö!!" Så det gjorde jag och såg att de hade helt rätt. Idag behövde jag inte klä på dem i sömnen, deras söm och även min sömn. Under jullovet har vi totalt vänt dygnet, frukost vid tio halv elva har inte varit ovanligt... Men nu är vardagen åter här med väckarklocka och rutiner. På gott och ont. Samtidigt lite skönt. Ordning och reda. Kontroll över saker och ting. Nu har handbollsträningen startat, matchspel i lördags och Maja gjorde flera mål. Så stolt dotter och mamma. Idag börjar Annas (Axel följer med på ett bananskal) och min barngymnastik. Jag fortsätter som ledare.

Jag gjorde en sejour på ambulansen i höstas igen, det absolut roligaste jobb som finns. Men det är svårt att kombinera ett sånt jobb med familjen, jag vet aldrig när jag kommer hem. Det går inte att planera in tex träning på kvällen eftersom jag lika gärna kan jobba över och vara på väg till akuten när mitt bodypump-pass startar. Jag måste alltid ha en plan B med barnvakt på lut. Nattjobb funkar bättre, men då är det mammazoombievarning. Så därför har jag kört hemsjukvård senare delen av hösten. I mitt område ska man vara tre sjuksköterskor, jag var till en början ensam. Trots det hade jag Pas-ansvar (patientansvarig sjuksköterska) för 25 vårdtagare, människor som jag inte ens hade träffat. Plus de andras patienter. Nya rutiner, bara att hitta hem till folk tar fruktansvärd tid i början, ska jag ha nyckel? Öppnar de själva? Är det kod? Är läkemedlen inlåsta i skrin hemma hos patienten, var finns i så fall den nyckeln? Är det kod på skrinet? Vem hämtar läkemedlen? Ja tusen saker att ta reda på och allt står inte alltid i journalen eftersom det kanske har glömts eller att den som varit ansvarig är hemmablind och inte tänker på att skriva in.. och ingen finns att fråga. Ja det har inte varit helt enkelt. Eller ens riktigt kul... Jag har gått upp på morgonen, åker till dagis, går till kontoret, gör mitt jobb och klockan fyra hämtar jag barnen igen, och varje månad får jag min lön. Min insats känns halvhjärtad och halvengagerad, om än med effektivitet och trevlighet. Ska livet kanske vara så?

Jag står fortfarande och stampar känns det som. Tiden går och jag jobbar med något som inte är en riktig utmaning eller stimulerande. Jag vill göra min egen grej. Sätta all min energi i något nytt. Min rastlöshet i kroppen just nu är grym. Jag sover inte om nätterna. Vad i hela friden ska jag hitta på?
Jag vill vara min egen, bestämma över min dag. Sätta fokus på att utveckla och göra något bra av något jag brinner för. En vän sa åt mig att "Herregud Ulrika, var nöjd nån gång, vad jagar du efter?!!" Hon har kanske rätt. Är jag bortskämd? Otacksam? Ska jag fortsätta mala på i samma hjulspår? Som de flesta andra gör. Gilla läget?

Varför kan inget vara enkelt?













 

Orden som försvann...

Det är märkligt. Vissa tider finns de inte där. Som sista månaderna. Jag har varken haft lust vilja eller behov av att skriva. Jag har knappt tänkt på bloggen som min ventil längre. Sista tiden har den mest varit en fotoblogg där allt möjligt lagts in, saker vi gjort, ställen vi besökt. Mer som en dagbok. Jag tänker att den kan bli som just en dagbok för barnen när de blir så stora att de förstår och kan läsa. Jag har ju hållit på under några år. Några rätt turbulenta år i livet. Just nu känns det som att livet på något sätt återvänt till mig. Missförstå mig rätt. Men det har varit intensivt, jag har fått ställa andra före mig själv hela tiden. Varje dag, varje stund. I flera år. Jag har ibland  knappt fått luft, knappt känt att jag heter Ulrika och faktiskt finns. Velat skrika, fly och skita i allt. Men se det går ju såklart inte, inte som trebarnsmor med hus hem företag jobb och familj. Ansvar kallas det visst. Jag har tagit mitt ansvar. Till punkt och pricka. Jo jäklar vad jag har tagit ansvar. Dubbelt upp.

 

Men, med tiden så blir jag äldre och klokare. Samtidigt som barnen också blir äldre och faktiskt kan klara sig stunder utan fullt fokus från sin mamma. De två stora kan gå backen (bilfri) ner till lekparken och leka där utan att jag behöver vara orolig för att någon ska smita eller bli påkörd eller äta stenar eller behöva bli buren... Lilleman kan leka inne i sitt rum med sina fina lastbilar och traktorer och Caterpillarvarianter in absurdum. Och vad innebär detta? Jo visst förstår ni, det innebär FRIHET för mig. Jag kan släppa taget stundvis. Och jag kan göra saker bredvid barnen utan att bli avbruten (nåja..) de klarar sig själva i mångt och mycket. Vi kan göra saker ihop på ett annat vis än för bara något år sedan. Och detta nya är helt underbart. Jag har fått mitt liv åter. Jag har tillåtits inse vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Jag engagerar mig i sånt som jag tycker är roligt och intressant. Jag sitter med i styrelser. Jag har nattvandrat, tagit ställning. Jag har börjat springa igen och som jag har saknat det! Underbara underbara känsla av total utmattning med muskler som skakar efter ett pass, och en kropp som blir hög av alla goa endorfiner som frisläpps. Om jag måste hoppa över träning på några dagar skriker benen efter att få röra sig. Suget efter att bli träningshög smyger sig på. Jag har äntligen kommit över löpbandslöpningen, jag trodde helt dumt att jag inte 'kunde' springa utomhus. Såklart att jag kan! Löpning och kostomläggning har lett till många tappade kilon. Jag behöver inte tröstäta längre. Jag äter inte godis glass kakor eller tårta. Jag undviker gluten och mejerivaror. Jag äter naturlig mat, det kallas visst paleokost. Jag handlar helst ekologisk mat som jag lagar från grunden. Sallad, grönsaker och råkost är tillbehör till alla mål. Jag äter något var tredje timma. Jag är aldrig riktigt vrålhungrig längre. Så här har jag hållit på sedan augusti, och jag saknar inte ens marängswiss eller Magnum mandel :-)

Detta är ingen diet jag håller på med, det är snarare en kovändning i livet. Ett uppvaknande. Jag har verkligen prövat alla möjliga dieter, tro mig. Allt funkar! Absolut! Men inte i längden. Man kan liksom inte leva på bara ägg, eller skaka pulver och vatten livet ut. Det är bara dumt att ens tro det. Då åker vikten upp och ner som en jojo och hur kul och nyttigt är det?

Jag har blivit ledare för stationslöpning och jag ska gå en Booth camp-utbildning en helg i sommar. Planen är att i höst ha utomhusträning i gympaföreningens regi. Jag har så mycket energi och det sprudlar om mig. Jag har lagt ambulansen på hyllan, av olika anledningar. Nu är jag hemsjukvårdssköterska i kommunen. Det passar mig fint. Lagom med jobb, jag jobbar cirkus 70 % och då finns det tid till det administrativa arbetet i företaget också.

 

Kul bild och ja faktiskt, de allra flesta av ringarna kan jag ställa mig bakom fullt ut. Det finns ju alltid vissa saker att jobba på eller längta efter men i det stora hela är livet rätt så enkelt att leva just nu.

Detta är idag, jag vet av erfarenhet att Jante sitter på axeln och bara väntar på att få ta över. Men jag njuter av stunden och tror att om kroppen mår bra mår också själen fint.

 

Må så gott vänner!!

 

Axel klättrar på den båten vi fick åka med på underbar tur idag :-)