Dåså.

Är numera 40 år. Fyrtio år. Inte trettio- nånting. Absolut inte. 40 år. Medelålders. På döhalvan. Efter mycket vånda och stort besvär börjar jag smått att gilla läget. Vad ska man annars göra? Min väninna säger att hon älskar att bli äldre (hon säger inte gammal som tur är!) för med åldern kommer en helt annan säkerhet, pondus och respekt. Det har hon kanske rätt i. Men jag trivdes rätt bra som trettionio år. Jag ska nog stanna där lite till, mentalt i alla fall.

Födelsedagen firades tillsammans med min fina familj, min älskade storebror och mina goa vänner. Huset var fullt. Jag blev rätt så surpricead. Jag förstod att något var på G när det bars hem bord och stolar och vardagsrummet tömdes på soffa och soffbord. Det dukades fint. Många stolar bars fram... Mat lagades och inköp gjordes. Mitt kontrollbehov kom självklart fram och jag försökte styra upp det jag fick tillåtelse till. När klockan blev sex började det knacka på dörren och in strömmade alla mina glada goa vänner! Jag blev så firad, och fick så fina presenter! Jag satt och alla sjöng så taket nästan lyftes! Vi åt och drack och umgicks. På övervåningen var det film och pysselkväll med barnvakt för alla våra och andras barn. Jösses jag var alldeles matt, och så fantastiskt lycklig. Jag gick omkring med rosa bomull i magen. Det var en underbar kväll och jag är så nöjd och tacksam! (herregud nästa gång det blir sånt här kalas igen fyller jag 50!! DET ÄR ÅNGEST!!)

Medaljens baksida när det är bemärkelsedagar och högtider är att allt det svarta orättvisa och äckligt sega som finns i omgivningen gör sig påmint. Det som jag håller stången och inte tillåter suga energi ur min kropp alla årets andra dagar och som jag kan hantera, poppar upp som en kasperdocka. Tadaa. 'ta dig ur det här om du kan Ulrika'. Och jag blir så arg på mig själv som blir påverkad. Som tillåter mig att orka bry mig. Nu har det gått ett tag, och det svarta orättvisa sopas ner i sitt bo igen. I några veckor, för sen är det ju jul och då ska det väl dra sig fram igen skulle jag tro.

Familjen spanar i utsiktstornet!

Så sant!

Akkurat!

Imorgon bär det av mot Baerum i Norge. Jag ska jobba en intensiv vecka på sjukhuset där. Samma sjukhus som jag var på förra året. Rätt ok, men hårt jobb. Jag bor på sjukhusets övernattningsrum. Egen toa på rummet, men gemensam dusch och kök. Lite Taikon men förhoppningsvis ska jag inte göra annat än sova på mitt rum. Jag ska vara på ortopedavdelning och en stroke/rehabavdelning. Som jag vet nu. Det finns några luckor under veckan, och jag vill ju helst jobba dubbla skift när jag väl är där, för det är när man kommer över 35 timmar på samma vecka som man börjar tjäna de riktigt goa pengarna. Blir det några dubbla pass så tjänar jag på den veckan, lika mycket som jag behöver jobba en hel månad för i Sverige. Det innebär att jag kan vara hemma med barnen en hel del, hämta tidigare från dagis, eller ha dem hemma hela dagar. Jag har ju mitt administrativa arbete på kontoret i källaren i första hand men jag 'slipper' jobba som syrra i Sverige, om jag inte vill. Det är lyxigt. Jag får se hur det funkar, eller med andra ord, om jag kommer att längta ihjäl mig efter min familj! :-) Förhoppningsvis kommer jag som sagt att jobba mycket, så jag inte hinner längta. Skulle jag få någon lucka så har jag mina träningskläder med mig, vore fint om jag kunde hitta en runda som tar en timma att springa ungefär. Och ännu bättre om jag kunde få in en sån tur i alla fall varannan dag. Tydligen ska det finnas något elljusspår i krokarna, fast jag vet inte om jag vågar ge mig ut i skogen ensam, tror kanske hellre på att nöta asfalt på trottoarer i så fall...

Ikväll tänder vi ljus på kyrkogården för Majas lillebror och Annas och Axels storebror Olle. Han finns i minneslunden alldeles nära oss. Det känns fint.

=)

Anna har klätt ut sig till ett paket :) när vi var på kalas hos hennes stora kusin!