Axel är, förutom sin besvärliga sömn, en helt fantastiskt glad liten unge! Han får lära sig livet genom den hårda skolan, hans närmaste storasyster kan ibland göra livet hårt för honom. Hon tar det han håller i handen, och säger 'Annas bil miiin'. Då blir lillebror arg! Och så kommer storasyster Maja och medlar. Jag är den första att skriva på att den plats man har i syskonskaran formar en till den person man blir! Jag har väl inte tänkt på det så mycket innan, men nu med egna barn i skara ser jag skillnaden.
Maja tar sitt storasysterskap på fullaste allvar. Hon har sedan Axel kommit, vuxit ordentligt. Jag har varit tvungen att stoppa mig själv ibland och tänka på att hon faktiskt bara är fem år. Anna har också vuxit, jag har ju tyckt att hon minsann varit min lilla bebis, jo tjena! Hon var ju jättestor när Axel kom! Ändå vägde ju han 4500g och var ingen lite plutt utan rejäl och stadig redan från början.
Den största känslan som trebarnsmamma för mig har varit, kanske mest i början, att inte räcka till. Att hur jag än försöker att slå knut på mig, så är alltid någon missnöjd. Jag lärde mig i somras att gå och amma och hålla med en arm, och samtidigt fixa lunch till Anna och Maja. Man har ju simultankapacitet! :) men nu när jag tänker efter har det lugnat sig med missnöjet. Det har väl med tiden att göra, alla har nu vant sig vid att vi är fler i familjen och att få vänta på sin tur. Även jag har vant mig vid att någon faktiskt får vänta.
Maja är sedan i höstas haj på dagis. Det är sista året innan skolstart man är en haj. De har speciell hajverksamhet som går ut på att alla 05-or i gruppen ska göra olika saker tillsammans och svetsas samman i en grupp. De kommer att gå i samma klass sedan. Maja ser fram emot skolstarten som bara den. Hon vill så mycket, har höga krav på sig själv. Hon tränar på ord och siffror. Kan plus och minus och alla bokstäver. Helst vill hon kunna allt innan hon börjar skolan!
Maja har tappat fyra tänder i år. Just nu har hon glugg uppe i munnen. Så fin!
Maja älskar att rita och måla. Det är högvis med teckningar på hennes hylla när jag hämtar på dagis. Varje dag. Jag sparar en del av dem och det är kul att se hur hon utvecklas från huvudfotingar till finaste prinsessor med många detaljer.
Under året har hon varit på barngympa och simskola. Och så mulle på söndagar. Hon har varit hemma hos kompisar och lekt och hon har haft kompisar här. Hon är social och tycker om att leka. Samtidigt som hon gärna myser i soffan och ser på en film. Hon har också ett stort behov av att göra bara mamma och Majasaker, som att gå på stan tillsammans bara hon och jag. Utan barnvagn och utan hund. Så det gör vi när det går.
Anna var hemma med mig och Axel i våras och började på dagis i augusti. Inskolningen gick som en dans, hur enkelt som helst. Anna är en rätt så okomplicerad liten unge. Hon är väldigt tydlig med vad hon vill och vad hon inte vill. Det har kommit många många ord som hon gärna använder. Hennes aktiviteter har än så länge hållit sig till dagis. Det räcker. De gånger det har fungerat har hon, Axel och jag följt med till Mulle. Men det är inte alltid enkelt med barnvagn i skogen. Anna har kommit förbi sin värsta 'pillapåallt'- och 'dra ner allt-period'. Det är skönt, nu kan hon leka med sakerna, inte bara pajja dem... Anna tycker om att leka med djur och att läsa böcker som man kan veckla ut. Hon härmar alla djur och kan också namnet på de flesta vanliga varianterna. Hon har också en hel hög med bilar som hon kör med och Rory från barn-tv är en klar favvo.
Hon älskar dagis, när jag säger på morgonen att vi ska till dagis så åker nävarna upp i luften och ett 'jaaa' kommer som ett brev på posten! Härligt!
Axel har lärt sig krypa och gör det snabbt som en vessla. Han slutade att amma runt halvåret och har sedan dess ätit mjölkfri mat. Han tycker mycket om riktig mat, men har nu sista veckorna lärt sig att uppskatta välling på flaska. Det är bra! Han har varit förkyld länge i höst och han fick fyra tänder uppe i munnen samtidigt! Det var lite taskigt, och det gjorde hemskt ont. Stackars unge! Nu står han upp och håller sig med en hand, och kan vrida sig från soffan till bordet. Jag tror att han blir en tidig gångare? Även om jag inte hoppas det. Han sover som en kratta om nätterna och han är inte alltid nöjd, och det är hemskt frustrerande att inte veta varför.
Och så jag då. Jag har haft butik i sommar. I källaren. Grå Granit. Det var en stor erfarenhet, och det var roligt. Väldigt roligt. Men samtidigt väldigt mycket jobb. Axels första sommar tillbringades i en babysitter bredvid glassboxen i källaren! Han somnade gott till surret! Haha!
Men någon mer butik blir det inte. Jag missade sommaren! Vart tog den vägen? Det är inte värt att inte kunna följa med barnen till badstranden eller att fiska krabbor. Kunna göra utflykter, uppleva sol och värme! Jag funderar på vad jag annars kan ha för verksamhet i källaren, men har ännu inte kommit på det! Vi får se!
I Augusti tog jag det jobbiga beslutet att lämna bort Fia. Hon hamnade i Skåne hos en tidigare hundtränarkompis. Allt fungerar hur bra som helst men bara av att skriva detta får jag en stor klump i magen av saknad. Men tiden fanns inte. Och finns inte nu heller. Det var synd om hunden. Och i ett sånt läge måste man ju se bortom sig själv och se till hundens bästa. Men det gjorde fruktansvärt ont och det gör fortfarande ont. Det är tomt utan henne.
I höstas var jag i Norge och jobbade första gången. Det var annorlunda och en upplevelse. Och det blir säkert igen, det verkar ju inte bli så mycket jobb på mitt ordinarie extrajobb fram i vår. För jobba det vill jag och mår bra av. Nästa höst kommer en helt ny värld att öppna sig för mig! Då kommer lilleman att börja dagis. Då kan jag helt plötsligt börja jobba dagtid! Och slutföra min ofärdiga vidareutbildning.
Summa summarum. 2010 har helt klart varit ett intensivt år. Men samtidigt fantastiskt att få lära känna en ny liten människounge och att få följa Majas och Annas utveckling. Det händer ju fantastiskt mycket på ett år. Det har också varit ett år då jag klivit tillbaka i flera avseenden.
Mina tankar kring det nya året då... ja jag ska börja året med en pulverperiod. Nu får det hända nåt på viktfronten. Det går för sakta, och jag har tappat bort min karaktär och min disciplin. Då behöver jag tvinga mig dit igen. Det blir bra. Jag hoppas att snöeländet kan smälta bort någon gång så att jag kan börja gå mina långpromenader igen. Jag saknar dem, men då får det gärna vara varmare än minus femton!
Jag ska försöka att ta alla möjligheter som finns till vila och sömn. Jag behöver det. Jag vill inte att även nästa år ska bli i sömnbristens tecken. Det orkar jag bara inte.
Jag vill bli bättre på, eller snarare att hitta energi till, att umgås med mina vänner.
Och jag ska försöka att hitta fler möjligheter till egentid, förutom på jobbet. Göra något eget, för min egen skull.
Och jag ska njuta, njuta av livet, av familjen och av våra härliga ungar! Njuta av sommaren och solen, jag ska njuta av ledighet och av jobb. Jag ska njuta av att unna mig själv lyxen av tid för mig själv! Allt i en härlig mix!
Till er alla vänner, bekanta, okända, släktingar... som är inne och läser här, vill jag önska ett riktigt gott nytt år!
